-”I haven’t seen you in a long time!”
Väskinplastaren hälsar glatt. Han kommer att väva in min resväska i 5 meter gladpack. Det stjäls utav attan på Jomo Kenyatta International Airport.
Jag känner mig nöjd. Jag kan ju inte resa så mycket eftersom Väskinplastaren har saknat mig. Passkontrollanten däremot nöjer sig med
-:”Four fingers please!”
Det är mina fingeravtryck han vill åt. Han får dem.
Nairobi flygplats. Hårdkokta ägg och långsamma säkerhetsköer. Eftertänksamma avplockningar av livremmar och nyckelknippor. Långsam eftertanke. Kan det tänkas finnas mer metall någonstans i en ficka som man aldrig har stoppat handen i?
Själv har jag placerat all metall och elektronik i väskan redan i rulltrappan. Men det har jag inte mycket för eftersom köbildarna tror sig ha metall någonstans i ett ställe där någon kan ha placerat metall i. Dem.
Kenya Airways nya – nåja relativt nya – Dreamliner luktar surt. Obestämbart surt. Sätena är flammiga av resenärsspill. Det är en 8 timmars plåga. Hostande till vänster och barnsparkar bakifrån.
Men den italienska filmen om pappan som vill uppfostra sina vuxna barn men som själv blir uppfostrad samtidigt dödar 2 timmar av flygtiden.

Men – denna nya Dreamliner har toalettsitsen och ringar som inte går att placera i upplyft läge. De ramlar ner! Perfekt – det gör att alla måste sitta och kissa. Inget spill här inte. Ett torrt toalettgolv som resultat. Fantastiskt!

Dessutom är det kolsvart inne på toaletten om man inte låser dörren. Inte ett halvmörker som på andra plan. Det hindrar dock inte dem som inte hittar ljusknappen – som inte finns – att sitta ner (stå går ju inte) med halvöppen dörr.

Alltså ska man inte välja sittplatser närmast toaletterna.
Schiphol är varmt. Trångt. Köigt. En genomrusning. Svettig framme vid gaten. Planet är försenat 30 minuter. Eftersvettning.

KLM är snäll mot kycklingarna står det på smörgåsboxen. Jag äter upp kycklingköttet. Jag är inte snäll.

Stockholm ler. Solen skiner.  Jag är framme.