Detta vykort finns i 2 exemplar. Ett skickades till ett hotell i Lysekil. Det andra ramade jag in. Det har hängt på en vägg i Fagersta, på en vägg i Märsta, på en vägg i Vällingby, på en vägg i Bryssel och sedan låg det i en lagerlokal i Norsborg i mer än 10 år innan vykortet fick för sig att flytta till Nairobi. Där stod det. Det inramade vykortet. Tills det ramlade ner och ramen lossnade och minnena från Hemavans högfjällshotell brakade in. Det var inte bara ett kort på en västerbottnisk gård. På baksidan fanns ett utkast till ett meddelande.
1985. Jag var 27 år.
Facklig kurs. Hemavans högfjällshotell. (Mitt tredje högfjällshotell – på det första lärde jag mig avsky Irish Coffee – på det andra skrattade jag i en vecka).
Långbord i restaurangen och min fackliga kollega från Eskilstuna skulle vara rolig och frågade –“Vad heter den andra då?”. Servitrisen hade en namnskylt “Lollo” på sitt vänstra bröst.
Jag skämdes. För min fackliga kollega. För hans korkade plumpighet. Middagen tog slut. Diskoteket öppnade. Där satt Lollo. I baren. (Vad är egentligen Lollo ett smeknamn för?)
Jag bad om ursäkt för min korkade kollega. Vi dansade. Och dansade. Och så ville hon ha ett minne. Hon fick min fackliga nål. Från Sveriges Akademikers, Förvaltnings och nåt annat tjänstemäns riksförbund. SSR. Hon sade “aj“. Jag stack henne med nålen. Av misstag.
Detta minns jag inte. Men det nerfallna vykortet hade en text. Skriven av mig. Till Lollo. Ett utkast. Vad originalet- slutversionen handlade om vet jag inte. Detta är utkastet.
Jag fick inget svar. Hon var väl arg för att jag stack henne med nålen.