Det började när jag nästan skulle fylla 60 år. Jag fyllde 59 år och 364 dagar. Gick efter en halvskum gata. Hade hittat en butik som sålde galgar i form av hundhuvuden. Köpte två. Och så ….. här ser ju trevligt ut. In. Åt. Njöt. Kom tillbaka kvällen efter och fyllde både mage och 60 år. Kom tillbaka. 2018. Åt en lång lunch. Och i fredags skulle jag dit igen. Les Tantes Jeanne. Stängt. Vafalls? Samma idag på lunchen. Vafalls x 2. Men senare på eftermiddagen så stod dörren öppen. Bokade bord. När öppnar ni? 1830. Då vill jag ha ett bord vid den tiden,

Det handlar inte om fastrar eller mostrar. Det handlar om Gilbert Becaud.

Där kom namnet ifrån. Men han lagar inte mat. Men åt han mat? Han ser mager ut.

Så 18,29 är jag på plats.

Ett glas champagne. Som blir två glas. Det är lugnt. Det är en kund. Jag. Det är småprat med diskplockarna. Och så kommer familjen med världens mest uppfostrade 6-åring. Han tar fram kritor och målarbok. Och säger inte ett knyst.

Och sen kommer paret som kastar sig över sina mobiler så fort de har satt sig.

Och det kommer in en fiskbit på en gräddklick. Den smakar mums. Blommorna är ätbara. Säger de.

Det kommer in en kvinna från gatan och tar en flaska Cointreau från baren. Ingen reagerar. Eller agerar. Jag reagerar. Men det visar sig att ägarinnan har en restaurang bredvid. ”Not for gourmands but for people who like to hang out with their friends” säger Ilya Kuriakin eller vad han nu heter den ryskbrytande sommeliern.

Och nu kommer himmelriket. Foie Gras med bär. Ingefärabröd med en marmelad. Allt gifter sig. Äktenskap i min mun.

Den vilda rödingen. Med en risotto med kantarell. Och bättre kan det inte bli. Det är smör. Smör. I såsen. En sås som borde serveras i shots.

Och så marängen. Med bär. Turkish Rose. Heter skapelsen. Med en Sauternes. Och det är Toque de oro som de säger i Latinamerika.

Avslutar med kaffe och en 1986 Armagnac. Och gillar mina rutiner.

Hit återvänder jag. 2020. Och 2021.