Det lockade. Pockade. Bara 40 meter bort. Stället som skulle vara öppet kl 0800 igår. Men det var stängt. Trots mannen som satt inne i caféet och viftade med armarna.

Men idag var det öppet. Jag ställde mig på tröskeln. Tittade in. Stökigt. På terrassen satt 3 äldre. Samtliga tittade ner i bordet. Livlösa. Inte döda. Men stilla. Den viftande mannen satt därinne. Stilla. Stirrade rakt fram. Jag stod still. På tröskeln. Nej. Inget bra sätt att börja dagen. Zombiefrukost. Jag behöver liv.

Vinrankorna på Montmartres kullar som ska vila inför vintern. Jag vill inte vila. Jag vill ha frukost med liv.

Och där hör jag. Ser. En kypare som gullar med en baby. Inga knivar. Inga zombies. Halvfull terrass. Le Monde och cigariller. Getingar. Folk som löper förbi på seniga ben. Herrar med dunvästar. Bakåtkammat intellektuellt hår.

Mat. Brunchar loss. Liv.

Mer liv. En Australian Shepherd kommer in. Nosar sig fram till mig. Det luktar hund.

Fnyser åt mig och lunkar iväg för att vakta babyn.

Senare idag ska jag förflytta mig. Nerköp. Place de Clichy. Dekadenta zonen. Moulin Rouge och tuttshower lite hör och var. Nya vyer. Nya fantasier.