Jag är på konferens. Inte den första konferens jag är på. Jag har slutat räkna.

Nu är det Arusha.

Då var det Sigtuna. Kommunskolan. Den första konferens jag varit på. Om kriser. Krisbearbetning. Gräv i din egen kris. Vad lärde du dig. Krisens faser. Jag minns inte min egen kris. Jag var 25 år. Jag minns hennes kris. Hennes barn hade dött. Vi skulle sitta två och två och berätta om våra kriser. Min kris blev fjäderlätt. Hennes var blytung.

-”Nu är det din tur att åka på konferens” sade de i kommunen. Och jag åkte. Krisbearbetning. Överlevnandsstrategier för socialarbetare (vilken negativ konferenstitel…). Sen minns jag inte resten av konferenstitlarna.  Jag minns henne vars barn hade dött.  Hon som jag inte fick växa ihop mig med. Det var under middagen som den trivsamme runde äldre kursledaren kom med sin stol och klämde in sig mellan oss. -”Ni håller på att växa ihop. Det ska ni inte göra.”

Nu är det Arusha. Norra Tanzania. Motorvägen in till stan är färdigbyggd. Dubbla filer. 40km/timmen. Det är mörkt. Taxichauffören från flygplatsen 45 kilometer längre bort tutar glatt till alla busschaufförer. -”Det är mina vänner!” 

Han kör mig till fel hotell. Nästa chaufför kör ut i mörkret. Det är tidig natt. Jag vet inte var jag är. Men jag kommer rätt. I mörkret. Till ett hotell med konferenssalen som slukar hundratals. Där växer man inte ihop. Inte i de ytorna. Där ryms trädgårdsmöbler bland alla blanka fusksidenstolsskydd. Och den tronande soffan uppe på ett podium. Långt från Kommunskolan i Sigtuna.

Vi radar upp oss. Vem har arbetat längst i partnerskapet? 18 år längst bort. 2 veckor längst fram. De kommer från hela Tanzania. Skogsfarmare från söder. Bostadskooperativ från väst. Sparkassor från norr. En spretig familj. Men det gemensamma är att att vi gillar det vi gör. Och vi växer ihop.