Kooperativister från 50 länder. 1500 sade de. Och det var det säkert. Det tog 2 dagar för mig att förstå att den palestinska herren och den palestinska damen hade jag träffat tidigare. För 17 månader sedan. I Ramallah. Men kända ansikten bleknar bort i skarorna av folk som trängs framför kaffeserveringen.

Den tystlåtna damen från Puerto Rico blev så glad så hon letade upp mig dagen efter när jag hade berättat att hennes land var det första land där min organisation gav stöd  på den amerikanska kontinenten . Hon berättade om hur sparkassorna lyckades fungera efter den orkan som rakade av hela ön. Den orkan som Trump skrönar om.

På avslutningen sitter jag mellan 2 människor som inte känner varandra. Jag inleder samtal med herren  till höger som visar sig vara från Oaxaca. Damen till vänster spetsar öronen och kastar sig in i samtalet. Hon är också från Oaxaca.

En sådan här konferens behöver en app där man kan se vilka som är på plats och hur man ska få tag på dom. Men fokus ligger – tyvärr – på talarstolarna. Vilka ska kliva upp där och quiero agradecer a todos y todas para escuchar a mi,,,,

På avslutningen kliver den samlade argentinska kooperativa ledningen upp på scen. 5 herrar. Samtliga med pondus och mage och skrevande ben.

Det är inte dom jag vill träffa på en kooperativ konferens. Det är dom som sitter 2 meter från mig och som jag inte vet vilka de är. Sparkassehjältinnorna. Boendekooperativisten. Dom som dag efter dag gör sitt jobb och sen fortsätter arbeta för kooperativet. De får inga talarstolsplatser men under kafferasterna kliver de upp i talarstolen och ber kamraten ta en bild på dem.

Buenos Aires. Blänkande glas för några. Spegelstål upp mot himlen. Men när klockan blir 20.00 är det dött i spegelstålsdistriktet. Men inte i områdena med spruckna trottoarer. Där står en dam i ett gathörn och säger Vamos! Men jag har hunger efter mat.

Jag får mat.  Och en föreläsning om Falun Gong. Den klarar jag av. Jag ska ju ändå vänta på maten. Som är god. Trots föreläsning. Bao med räkor. Mandarinklyckling. Och fortsatt föreläsning. Bao Kitchen heter restaurangen. Som är bra.

I de trasiga trottoarernas land hittar jag en passage. Paseo de Resistencia. Motståndspassagen. De flesta har gett upp motståndet. Utom Andres. Skyltmålaren. Jag vill så gärna köpa något. Men vad ska jag göra med tangoskyltar och toalettsdörrskyltar? Det dansas ingen tango i mitt kök. Utom ibland.

Designa din egen skylt, säger Andres. Och då flödar idéerna. Vi letar igenom Armans instagrambilder. Andres faller för en. Denna! Och vilka flaggor? Vilken bakgrundsfärg?

Tre dagar senare är Arman-skylten  klar. Motståndet har fungerat. Tramseri om toadörrar och grillskyltar har ersatts med högkvalitativt motiv.