…som man ser att Madrid är en by uppe i bergen.

Nere på gatorna är det trångt. Jag tror både madrilenare och turister har kortare högerben. De kan inte gå rakt. De sneddar. De svävar. Även fast de inte tittar i sina mobilerna. Men uppe på taket. Där var det lugnt. En stund.

Jag sippade lugnt på min Gin and Tonic. (Det fanns 25 olika ginflaskor att välja mellan. Lätt val. Plymouth. The Botanist fanns inte). 

Då kom dom. Amerikanskorna. Med selfiepinnar. Med panoramatagningar. Med skrik. Cheerleaderwannabees.

Gatan kom upp på taket och lugnet for. Men fotografering är en stundens ingivelse. De for. Lugnet återvände. Och då såg jag.

Huset med en vattenbärare på taket. Varför? Vem ser statyn från gatan? Ingen. Ett mysterium.

Nåväl. Madrid. Byn uppe i bergen som har restauranger i överdrift. Och de är fyllda. Restaurangerna. Folk äter. Jag trivs här. Jag äter. Också.

Att inte göra annat än vandra på måfå (Jag går rakt! Jag har inte ett kortare högerben) är ett nöje. I Madrid.

Här finns alltid något runt varje gathörn. Ja- restauranger förstås men också kloster. Museer. Snedgångna människor. Och så…..Peru. Flera peruanska restauranger. Som är bra. Men går man gatorna runt t-banestationen Callao så står de där. Peruanskorna. -”Följ med mig!” 

Prostitution på gatan  mitt på dagen. Och i Peru är man arg på de venezolaner som söker asyl. Som om man inte borde veta hur det är att inte klara sig i sitt eget land.

-”Jag är emot invandring men jag vill hälsa till min syster som bor i Madrid”. Typ.