Det klapprar ihåligt vart tredje steg. Trottarplattorna ligger lösa. Jag har i hela mitt liv undvikt att trampa på A och V lock. Särskilt A locken. Här skulle jag definitivt inte trampa på nåt lockliknande. Underhållet är eftersatt.

Denna stolta stad som tronar på minnen från fornstora dagar. Inflationen rusar.  Senast jag var här så fick jag 3 argentinska peson för 1 dollar. Nu får jag 36 (och värre var det för nån vecka sen då dollarn låg på 41 pesos – men nu har man fått ett nytt lån så nya dollarsedlar har kommit in). Mycket av prishöjningarna beror på slopade subventioner. Fattigdomen ökar. Arbetslösheten likaså. Men det finns ett stödprogram för de fattigaste familjerna – om de sköter vaccinationer av sina barn. Men det krackelerar. Inte bara trottoarerna utan också landet.

Lunch i går. Under den timmen kommer 5 tiggare in på restaurangen. Ingen reagerar. Ingen ger något. Det kommer in försäljare av pappersnäsdukar, små bordslampor, kulspetspennor. Ingen köper. Ingen reagerar.

Men de fornstora dagarna lever kvar. Evita pryder socialministeriets fasad. Det är tangoafton på Café Tortoni. Mässingslamporna är putsade på restaurangerna men matkvaliteten har sjunkit.

Dagens lunch. En smaklös biffstek. (Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om Argentina). 

Jag går in i Motståndspassagen. Ja den heter så – en korridor med hantverkare som alla gör någon sorts motstånd. En del bra. En del dåligt. Men jag hittar en 7 -årspresent till Arman. Den blir klar på fredag. Tar några dagar att tillverka.

Gatorna är fyllda av försäljare. Solglasögon och selfiepinnar. Selfiepinnar – som jag trodde var utrotade – säljer bra. Eller bättre än solglasögon. Och jo – på den kongress jag är på så tar publiken selfies – medan en talare gör en presentation. En filmkamera visade de 1100 i publiken – svepte fram över dem. 90% satt och stirrade i sina mobiler. 9% tog selfies med telefonen vända mot sig själva. Resten lyssnade artigt. Kongress 2018.