Möten med Guds budbärare (detta inbegriper inte Kristdemokraterna)

Nunnorna. I Guatemala. San Andrés Sajcabajá. Upp på en häst. Över ett antal berg. Till en liten by, Med en get som sinat. Alla tittar förväntansfullt på mig.

-“Du är veterinär“” sade nunnan. “Jag kan inte säga att du kommer från en biståndsorganisation för det finns öron som lyssnar. Överallt. Det är farligt för dom vi besöker med svenska besökare.

Guatemala. 1990-tal. Inbördeskrig. Folk på flykt i sitt eget land.

En familj bjuder på en soppa med potatis, morötter och några bitar hönskött.

-“Har ni många höns?

-“Vi hade en..”

Det är den vi nyss åt.

Här hjälps man åt. Byn skyddar internflyktingarna. Byn välkomnar främlingar.

28 år senare. Det kristna partiet i Sverige. Eller de kallar sig så. Deras ungdomsförbund vill skydda Sveriges gränser och tillverkar en affisch.

Några dagar senare raderar de affischen från sitt Facebookkonto. Även inom KDU finns tydligen gränser. ( ps KDU – Det heter “på grund av” inte “pågrund av”)Men de måste ha tänkt under tiden de klippte och klistrade framför sina datorer. De tänkte inte kristet. De tänkte på hur roffa åt sig så många % i nästa opinionsmätning som möjligt. Här handlade det inte om att dela med sig av vad man har utan att roffa åt sig en större bit. Åt sig själva. Röster i valet. Med alla medel.

Jag är döpt. Jag är konfirmerad. Men jag lämnade statskyrkan under 1980-talet när prästen i grannförsamlingen vägrade döpa ett barn för att barnets föräldrar inte var gifta.

-“Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. ” är ursprungsbudskapet.

För grannprästen blev budskapet istället “Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till men bara om deras föräldrar är gifta

Adjö statskyrka som tillåter såna tolkningar.

Jag har fortsatt gå i kyrkor. Men inte på ceremonier (förutom ett bröllop och två begravningar). Jag går själv i kyrkor och tänder ljus. För de döda. För de saknade. Jag mumlar något men jag tror inte det är en bön. Det är mer en hälsning.

Men – och detta är ett viktigt men – jag har mött goda kristna lite här och var. Jag känner igen en god kristen. Det är något med ögonen. Det är något med händerna. Det är leende ögon. Det är utsträckta händer.

Och så har vi dagens kristdemokrater. Jag är säker på att det finns leende ögon och utsträckta händer bland enskilda medlemmar i partiet. Men när jag ser de som har makten i partiet ser jag sluga ögon och händer som formats till pekfingrar.

Tillbaka till Guatemala. 1990-tal. 3 nunnor i Retalhuleu.

-“Vi pratar högt så han som sitter och tjuvlyssnar där ute på trottoaren verkligen hör oss!” Det är humor mitt i det farliga. En tid senare tvingas en av dem fly till Spanien för hoten blev för många. För tydliga. För allvarliga.

Hennes “brott”? – Att skydda folk som flytt från inbördeskriget.

På väg från nunnorna (som när de hörde att jag aldrig sett Stilla Havet, föste in mig i sin bil och körde. – Det är nära! Det var det inte. Men vi kom fram och jag doppade min tå i Stilla Havet. Sedan var det dags att åka tillbaka innan det blev för mörkt) så var det dags för nästa by.

3 änkor, Skörden som slagit fel 3 år i rad. Män som dödats i inbördeskriget. Och de vill absolut skänka mig en höna. Jag kan inte. Jag vill inte. Men jag måste. Det är deras gåva. Inte min gåva. Deras berättelse har följt mig sen dess. För vad dom sade. Men mest för deras svar på min osedvanligt korkade fråga. Den hjälplösa frågan. Den dumma frågan. Frågan som fick ett klokt svar.

-“Vad kan jag göra för att hjälpa er?

“Va? Det räcker med att du kommit så långt bortifrån för att lyssna på oss! Berätta vidare!

Och det är där jag hamnar. När jag ser Ebba Busch Thor i partiledardebatten. När jag ser Sara Skyttedal i en Aktuellt debatt med Karin Karlsbro och Malin Björk.

Vilken historia väljer man att berätta vidare? Den om händer som möts? Den om blickar som bekräftar? Blickar som ser en. Om det goda mötet?

Nej. Det är berättelser om hot. Om ett “okontrollerat växande EU” (när EU i verkligheten blir vad vi gör den till) . Om våldtäktsmän som inte utvisas. Ebba Busch Thor hade kunnat välja berättelsen om kvinnor som är rädda för män och behöver skydd – även hon borde väl i alla fall ha hört om Josefin Nilsson dokumentären och utvecklingen på Dramaten efteråt? Hon väljer i stället berättelsen om våldtäktsmannen som inte utvisas. (Hon nämner inte att han dömdes till 2 års fängelse).

Vi väljer våra berättelser. Jag valde denna berättelse om de goda kristna och de sluga kristna. Eller sluga? Inte riktigt. De oklokt maktsökande där ändamålet helgar medlen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.