..inte inledningarna. De bara retar upp mig. Men recepten är enkla och bra. Inledningarna är tölpiga.

Per Morbergs kokbok med husmanskost. Jag tittar på bilderna.

Boken är en present. Jag hade inte själv köpt den. Aldrig. Men när jag hade lovat fixa en svensk middag för besökarna från Barcelona. Nåt rejält – för en av dem hade dagen innan gått 100 km – någon sorts tävling där man ska gå eller springa 100 km på maximalt 24 timmar. Hon behöver återhämtning. Så det blev sjömansbiff. – “Tiene buena pinta” sade barcelonskorna.

Dagen efter blev jag sugen på laxpudding. Så fram med Morberg igen. Och det blev så bra så assistenten stirrade växelvis på mig och växelvis på laxpuddingen med en uppmanande blick. Han fick en portion. Slickade tallriken len. Och ren.

Det fanns en period (före assistentens födelse) då jag på varje resa köpte en kokbok. Varje gång med ambitioner om att laga igenom hela boken. Ungefär som filmen om hon som skulle laga igenom alla rätterna från Julia Childs bok – och sedan bjöd henne på middag och hon dök inte upp. Ingen risk attjag bjuder Morberg på middag. Han är för vulgär.

Nuförtiden blir det en leksak till assistenten. För varje resa.

Men kokböckerna har följt med. En del oöppnade. Andra såsfläckiga.

Julia Child’s Det goda franska köket har följt mig till Mexico, Peru, Södra Sudan (där blev den termitattackerad), Kenya 2 gånger och nu för andra gången till Bryssel. Den är sliten. Den är underbar.

De resterande 3 metrarna med kokböcker väntar. Troget. En dag ska jag ta mig igenom dom.