Det är när jag är på väg till jobbet som jag förstår vad som orsakade oväsendet kl 0200 på natten.

Men vi hade somnat in i god tid före det – assistenten och jag. Fönstret var öppet. Det luktade grillos och falsksång från grannhuset. En god lukt att somna till. Falsksången var avlägsen – mer ett mummel och till mummel är det lätt att somna till. En period i livet somnade jag in till P1s mummel – svag volym så jag knappt hörde vad som sades. Men det påstods av någon att hjärnan då koncentrerar sig på att försöka höra in vad som sägs och alla vandringstankar som går vilse sätter sig till ro och det är lättare att somna. Och en del påstår att nu är vi vips tillbaka i tryggheten i livmodern och hör mummel och då känner vi oss lugna och sansade och sover med tummen i munnen,

Och vi sov där till klockan 0200. Då kom det där bankandet. Inte ett bankande som man hör i livmodern.

(ps …. jag klarar inte av Olle Sarris röst i Radioföljetongen Nötskal. Om barnet i livmodern som hör moderns (mordens) och älskarens mordplaner. Hans röst är för gäll. Boken är utmärkt. Men med fel röst. )

Utan ett bankande från beslutsamheten. Inte regelbundet. Mer som om någon försökte ta sig ur en kontainer. Men det finns inga kontainrar att ta sig ur på våran gata så vi somnade in igen. Assistenten mumlade något ohörbart och lade sig på golvet framför hissdörren. Den kallaste platsen i bostaden. Ryggen tryggt mot hissdörren. Och då kan ju inte bankaren komma in. Tänkte han nog.

Morgonvandring. Byggjobbarna är på plats kl 0630. Skalet tvärsöver gatan ska bli 46 studentlägenheter. Bygget går långsamt men rutinen sitter i. Assistenten får sitt glada “Bonjour monsieur!” från byggarbetarna. Slowmotionarbetarna.

I parken ligger en man insvept i ett lakan. Men han snarkar. Han har lagt sig mitt på gräsmattan. Sover fridfullt. Inget prångletande där inte. Sov i det fria.

På tunnelbanan en timme senare kliver en tiggare in. Inte försiktigt bedjande utan dundrar in och ropar;- “Je veux manger! Donne moi de l’argent!” Inget krypande. Utan krävande. Den nya tidens uteliggare. Ingen ursäkt. Mitt på gräsmattan. Inget prångliv. Ingen utsträckt hand med pappersmugg utan full volym.

Tidigare under de senaste veckorna har byggarbetarna haft semester. De har lämnat sin bajamaja olåst men bakom ett staket. Som om det skulle räcka. Gatans parlament har använt bajamajan flitigt. Till i lördags när en användare bände upp staketet, öppnade dörren och ryggade tillbaka.

Sedan i måndags är bajamajan – en ny hoppas jag – placerad bakom en låst port till byggarbetsplatsen.

Men tillbaka till bankningarna. Det var ett annat sorts krav. Oblygt. Oförsiktigt. Som gräsmatteliggaren. Som tunnelbanetiggaren. Som bajamajamissbrukarna.

Jag går runt hörnet och hamnar i ett kristall-land. Tjocka glasbitar överallt. En SUV med gapande taggigt fönster. Glasbitar över hela förarsätet. Bilinbrott. Det är slut med de försiktiga inbrottstjuvarna. De som smyger. Nu tar de plats. Även kl 0200 på natten. Här kommer jag. Jag tar min rätt. Jag sover där jag vill. Jag kräver mat. Jag bajsar i din toalett. Jag ser en bil och en gatsten och de hör ihop. Tänkte han.

Jag bor i ett spännande kvarter.