Att bli lämnad med hedern i behåll ..

Att bli lämnad är inte lätt. Hat är ett svar på utebliven kärlek. Hat går att hantera. För sig själv. Inåt. Utan att den andre märker. Det går att bränna foton – ja i alla fall under pappersfototiden. Nu kan man klicka på foton och förbanna dem till internetrymdens papperskorg. Det märker inte lämnaren.

Jo, jag såg dokumentären igår. Spelade Josefin Nilsson musik resten av kvällen. Kramade hunden mycket och länge. Funderade på två saker. På hur det är att vara så rädd för någon man varit kär i. På att tvingas ha ögon i nacken. På att vara på sin vakt. På att undvika gemensamma ställen. På hur ett möte kan bli ett mörker.

Det var en sak. Den andra saken var – har jag betett mig som ett hämndlystet svin de gånger jag har blivit lämnad? Jag tror inte det. Men jag är fel person att svara på det. Hur lämnaren ser mitt beteende kan jag inte veta. Men. Jag är mer fotobrännartypen. Och så länge man inte bränner fotona i lämnarens trappuppgång så märker den andre inte av det. Att vilja önska den andre huvudvärk, evig olycka och ännu mer huvudvärk – jo. Där har jag väl varit. Men jag vet inte om mina önskningar har uppfyllts. Tankar skadar inte. Handlingar gör det.

Jag minns den lämnade mannen från en västmanländsk bruksort som jag mötte under ett av mina sociala jobb. Han fantiserade om att gömma sig bakom en buske och sticka en pinne i cykelhjulet på sin f d flickväns cykel när hon kom förbi på cykelbanan. Han gjorde aldrig det. Han ville inte skada henne. Han ville hämnas. -“Men kommer hon inte att skada sig när hon ramlar med cykeln?” Det hade han inte tänkt sig. Det var inte handlingen han ville utföra. Det var fantasin om handlingen.

I denna stund säger de på StudioEtt på P1 att 55 000 kvinnor varje år söker hjälp på kvinnojourerna. 55 000 som får vända sig om. Hela tiden. 55 000 som skulle vilja andas lugnt. 55 000 rädda kvinnor. Det är inte 55 000 kvinnor som får sina foton brända. Det är inte 55 000 kvinnor som det fantiseras om att de skulle få en pinne i cykelhjulet. Det är 55 000 kvinnor som är jagade av hämndlystna svin. Väsanden. Hot. Hat. På några millimeters avstånd.

Lumpartiden. Fredag efter lunch. Hem för helgen. Var vi fler än 3 så blev flickvännerna madrasser med hål i. De kallades “kärringar” (fast de var runt 20 år max). Det var när vi var fler än 3. Var vi 2 eller 3 blev det resonemang. Oro. Funderingar. -“Hur gick helgen?“-frågan på söndag kväll. Var det fler än 3 så var söndagskvällsfrågan istället -“Tog du henne direkt i hallen?” Ynglingar i grupp blev slynglar. Små svin. Och så blev vi 2 eller 3 i olika konstellationer. -“Fy fan vilket jävla skitsnack om tjejer...” Men det resonemanget blåste bort så fort vi var fler i rummet. Fegheten. Rädslan av att inte vara tuff. Hård. Karl. Man.

Det finns inte 55 000 psykopater vars fruar och flickvänner får vända sig till kvinnojouren. Det finns psykopater som njuter av att kontrollera, hota, skada och hata hata hata. Men jag tror den stora skaran är de män som inte klarar av att bli lämnade. Som vill kontrollera. Som är en av de i gruppen av 4 eller fler som lyssnar på de andra och tror att skitsnacket är en sanning. Rädda män som inte vågar vara rädda. Inte utåt. Bara inåt. Utåt blir det som om Cesar Milan med sin vetvilliga hunduppfostran hade jobbat på alla svenska barnavårdscentraler med samma metod. Alfahanne som man inte får lämna. Eller ifrågasätta. Kontrollanten. Den totala kontrollen. Som tror det är rätt. Som inte sitter med andra män 2 och 2 och resonerar om sin rädsla. Om sin ensamhet. Som istället sitter med “fyfan-killgänget“. Som säger -“Det där ska du inte finna dig i!”. Stödet som stör. Stödet som förstör.

Jag balanserar mellan mina tankar. Jag skulle vilja se den enkla förklaringen. -“Det är psykopater!” Men så lätt är det inte. Det är inte dom där konstiga. Dom där man kan fnysa åt. Visst finns den som hatar som tycker sig ha rätt att hata. Som vill skada. Se dokumentären. Men det finns också den som hatar som egentligen hatar sin egen rädsla. Rädslan för att vara ensam. Lämnad. Soptippad. Men som borde bränna foton istället. Istället för att bli en av de 55 000 män som tvingar kvinnor att se sig om. Hela tiden.

Men för att bli en fotobrännare istället för att vara ett vidrigt svin krävs det att andra män slutar tycka att ansvaret tar slut när man är fler än 3 män i en grupp. Som istället – för att vara en i gänget – söker anpassa sig till de andras hävdelse att vara en alfahanne som är det enda rätta att vara. Ansvaret för att ändra finns hos mig. Hos dig. Hos alla. Inte hos en av de 55 000 kvinnorna att gå. Att lämna. Så lätt är det inte.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.