Nej. Det är inte Saw 1 – VII. Det är svenska kriminalromaner. Eller en hel del av dem.
Det började med Mons Kallentoft.
Det räcker inte med mord. Det ska karvas och torteras. Samma med Keplers böcker.

Har nu börjat med Kristina Ohlssons första – Askungar.

Jag anar ett kommande karvande och brännande och torterande även där. (Har bara läst 40 sidor) av hennes första bok. Men de senare böckerna – där är det slutkarvat. Bra. Det räcker ju med mord. Som Håkan Nesser och Karin Wahlberg mord. Ett slag i huvudet. En instängning i en betongbunkar. En knuff nerför ett berg. Nog så.
Låt tortyrmorden vila. De behövs inte. Storyn blir inte bättre av en borrmaskin.
Förra veckan läste jag klart Camilla Grebe – Åsa Träff (alltid skeptisk till dubbla författare – varför inte köra som i Bibeln – låta flera författare skildra somma story?)

Nope. Ett filmmanus. Inte en bok. Och så är det med dubbla författare – de kör en handling framåt, men missar berättelsen.

Camilla Läckberg då? Minns inte hur folk dör i hennes böcker. Minns bara att det stressas med förkylda barn i Bohuslän.