Distansen… distansen…

Två böcker lästa under de senaste 2 dagarna.
2 kvinnor – ena mosad av media och den andra mosad av rättsväsendet.

20140731-160406-57846298.jpg
Tycker de själva.
Och delvis är det så.
Mona Sahlin gjorde det som flera andra ministrar gjorde – Reidunn Lauren, Per Unckel ex vis – använde statens betalkort för privata köp. Köp som hon redovisade som privata och betalade allteftersom, skyllandes på att hon inte fått annan information om användandet.
Men det fattar ju minsta lilla kortanvändare hur kort ska användas – i alla fall om man ska ha ansvar för ett lands ekonomi.
Hon friades i en förundersökning.
Men det är inte riktigt det som är det intressanta med boken.
Det är hennes sätt att beskriva sin kärlek för politik (underbar läsning) som lockar. Det är också tidsandan från 500% räntekrisens dagar (intressant läsning) som lockar. Men sedan blir det stopp. Hennes tes om att man inte ska dömas ohörd, att sakers tillstånd inte ska förenklas utan ses i sin helhet faller pladask när hon beskriver Vänsterpartiet som nåt man aldrig kan lita på, när hon beskriver Anne Wibble som rätt korkad, när hon förbannar karlars eländiga könsskämt (men sedan citerar just skämten – i alla fall om de skämten handlar om borgerliga politiker).
Då faller allt platt. Anklagelsen blir ett anfall.

Lillemor Östlin är den kvinna i Sverige som suttit längst tid i fängelse – framförallt för narkotikabrott. Boken blandar kriminaljargong med hur Lennart Geijer var hennes torsk. Problemet med distanslösheten i boken är hennes frontalangrepp på rättsväsendet som dömer henne fast hon är oskyldig – tycker hon – samtidigt som boken börjar med hur hon lurar barnavårdsnämnd, posten, banken – ja allt i första kapitlet. Radandes upp brott efter brott som visar hur “smart hon är”, för att sedan inte ta på sig fullt ansvar. Inte ens för att döttrarna placeras i fosterhem fast hon lämnar dem ensamma på nätterna när hon dels prostituerar sig, dels är på alla möjliga fester nätterna igenom för att sedan ta Preludin för att orka arbeta som växeltelfonist.
Som extra krydda verkar hon av lösningen på Palmemordet också i slutet av boken.

Så distans till sin egen roll – sin egen skuld i händelserna, det är vad bägge författarna skulle ha behövt blanda in i böckerna.
En rannsakan av “Hur kom det sig att jag hamnade i detta? – Hade jag någon delaktighet i händelseförloppen?”
Nu blev det försvarsskrifter med lite pikanta inslag.

Och jädrar anåda vilken debatt det blev.

Det var ett tag sedan. Debatt på internet. Det var roligt förr – ända tills jag hamnade i en tidszon långt borta från internetdebatter i Sverige så det blev mest ett utrop och en åsikt och endast de osovande svarade och de är oftast ganska fulla eller ganska sura – så debatterna blev .. just det – sura.
Och det blev ganska tråkigt att debattera om huruvida Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti eller inte, liksom att debattera om solen är en stjärna eller inte.
Men så hettade det till igår. 2014 möte 1357.

Detta är storyn;
Flicka möter pojke. Eller egentligen kvinna möter man – för de är 24 och 25 år gamla. Men i debatten förblir de flicka och pojke. Eller egentligen flicka och man.
De blir kära – felaktigt kära tycker kritikerna. Och nej – det handlar inte om 1596 och Romeo och Julia – utan om 2014 och Sarika och Timothy. Läs deras lovestory här.

20140731-093540-34540706.jpg
Kvinnan – jag ska sluta kalla henne flicka – kommer från en rik affärsfamilj i västra Kenya. Hon är av Kenyanska av indiskt ursprung. Mannen arbetar för hennes familj. De möts när han tvättar pappans bil. Det uppstår kärlek. I 4 år försöker hon förklara för sin familj att detta är mannen i hennes liv. Det fungerar inte. Så hon rymmer. Blir efterlyst. Hittas. Då kontaktar hon media – förmodligen för att inte familjen ska kunna rycka upp henne från hennes nya liv.
Och debatten startar.

20140731-095423-35663037.jpg
Hur kan hon lämna sitt liv med internet, elektricitet, dyra vanor?
Nu kommer ingen att vilja göra affärer med hennes familj! Hon har skämt ut dem!
Hur kan hon vara så dum mot sina föräldrar?
En tidsmaskin tillbaka till 1357.
Sedan värrar det till.
Det handlar inte längre om att hon kärar ner sig i någon som inte är av hans klass – som i länkade artikeln -“way above his class – utan också om att han är fattig kenyan.
År 1357 kommer stämplad över debatten.
Ingenting om kvinnors rätt. Bara om släktens rätt att slippa skam.
Tappra försök om att det är mer skamset att tvinga sina döttrar att gifta sig med föräldrarnas val – slutar med “men detta är vår kultur!
Ehh.. men kulturer utvecklas? Annars skulle jag ju springa bärsärk efter Englands kuster?
Nähä. “Detta är våra värden!”
Värde att inte låta en kvinna bli kär i den hon älskar?
Jo!”

Det blev livat. Men det blev också Kenya mot Indien. Och förhoppningsvis ett -“Det handlar inte om familjeheder – det handlar om kvinnors rätt.
Förhoppningsvis.