Det är som den pakistanske mannen sade på festen för Norges nationaldag;
-“Masai Mara? 3 dagar för att se en massa djur? Efter en dag är det roligare att se en katt!”
Så varför inte safariera med en hund.
Arman nappade på idéen.
Stenhårt.

Vi valde Punda Milias utanför Nakuru.
Managern där svarade inom 5 sekunder på Facebook – “självklart är hundar välkomna!
Sedan var det lite mer tvekan omkring att släppa in en hund i konservatoriet (alltså inte en nationalpark utan ett privat område som sköter om de vilda djuren) – men det gick bra.
Punda Milias är i övrigt ett mycket bra ställe för en hundfamilj.
Efter några sekunder kom alla hundar springades mot oss — eller mot Arman. Nora – 1 år gammal och nyadopterad blev störtförälskad och stannade vid Armans fötter i tre dagar. De andra hundarna var mer skeptiska. Katten var helskeptisk. Men dag 2 klarade sig hundarna själva – helt utan “Arman! Kom hit! Arman – sluta bråka!!
Nåväl.

Zebra nr 1 stirrade. Stirrade. Och rusade iväg.

Det gjorde även zebra nr 2.
Sedan var det dags för det stora.
Girafferna.

Vördsamt avstånd.

Särskilt efter guidens prat om att giraffer med bakbenen sparkandes kan döda en hund. Så avstånd.
30 meter minst.