St Gillis. Vässa portugisiskan. Där bor portugiserna. Inbillar jag mig. Målet är butiken Pueblo Latino som lär ha Aji Amarillo. Trodde jag. Det hade de. Men djupfryst gul chili – jag hade inbillat mig hitta färdiga såser. Men icke.

Men tortillas från Mexiko. Arepas från Colombia. Mole från Mexiko. Och nån flytande Guanabana -grej. Som jag inte vet vad jag ska göra med. Men den såg god ut.

Butiken är en butik där det är omöjligt att hålla 1,5 meters lucka till de andra kunderna. En stor frysdisk står mitt i lokalen och hur man än bär sig åt så krockar man med andra kunder. Framförallt de två herrarna som absolut ska köpa öl så fort som möjligt.

Ett dyrt nöje. 4,90 euro för ett 1/2 kilo tortillas. Berätta det för en mexikan. Hen lär svimma.

Vandrar vidare. Mumlar på portugisiska. Hittar ingen som pratar det. Hittar en öl. Favoritölen. Orval.

Hittar spagetti med räkor. Rykande hett. Tomaterna skållar. Tom restaurang. Ekar öde. Det är många stängda butiker och restauranger i stadsdelen. Men det som är öppet tarvar återbesök. Med tid. Variationen av butiker är stor. Häringa ska skafferiet fyllas. Mat. Massor av mat.

6 dagars minisemester. Börjar dagen med att bli #33 i raden av kooperativister som intervjuas av ILO COOP. Mitt i intervjun gäspar assistenten. Med ett halvt yl.

Resten av minisemestern ska bli varm. 35 C väntas på fredagen. Det ska ätas och vandras. Semester i hemstaden. Hemvister.

Men tunnelbanan. Masktvång. Alla lyder. Utom en som tror han andas med adamsäpplet. Nerhasad mask. Men det är surrealistiskt. En kvinna har en servett i handen som hon håller i handtagen med. Det dansas balettpiruett i omtanken i att inte beröra eller beröras. Surrealistiskt. Detta påträngande folkslag som normalt står inuti ens halslinning håller nu avstånd. Rejält avstånd.

St Gillis. Ska återvända.

På kvällen gjorde assistenten och jag någonting vi aldrig gjort förut. Vi gick inte förbi grekiska restaurangen som vi alltid har gjort. Vi klev in. Och det var så helt underbart. Saganaki-osten dröp av olja. Men var så färsk. Så trådig. Så ljuvlig. Dolmarna var ännu färskare. Och den grillade kycklingen var nästan underkokt. Men bara nästan. Så färsk. Så citronig. Vi slickade läpparna – assistenten och jag.

Vi avslutade med en espresso och en 12 årig Metaxa. Och när vi skulle betala så fick vi göra det – men fick en till Metaxa – en stor jävla Metaxa. Och hit ska vi återvända. Det finns mycket kvar på menyn att upptäcka.