Sätter mig i den första kyrkan -Béguinage. Det går inte. Det är en märklig utställning där inne. Ett dukat långbord med en toalettstol på. Och en massa annat. Går vidare. St Catherine. Bättre där. Tänder ett ljus. Sitter där. Tacksam för kamrat G som är på plats i Stora Tuna och knyter ihop historien. Avstånd. Distans. Men avsked. Vila i frid.
Under tiden har värmen översvämmat Bryssel. Det är dahlia-dags. Handlar 3 varianter. Och småblått till terrassen,.
Snorkiga vinbutiken. Han är inte lika snorkig längre. 2 spanska. 2 portugisiska. Och så Elise -champagnen. Långa armar hem i värmen. Staden är fylld av uteserveringar. Assistenten och jag går på jakt efter mat. Det är trångt överallt. Inte läge med en bevakande revirskyddande assistent. Står framför peruanska krogen. De ska stänga om 5 minuter men säger att det är lugnt. Vi får äta så sakta vi vill. Assistenten får vatten. Han vill in i det peruanska köket. Det får han inte. Men för första gången får assistenten en smekning över öronen från Pucallpa-damen. Tidigare har hon haft långa armar när hon serverat maten. Och spriten.
Stirrar en stund på cevichen. En kokt potatis?? Men bakom chipset vilar sötpotatisen. Ordningen återställd.
Men piscon berusar. Vinglar hemåt i lunchtrafiken. Väljer fel gata. Hamnar bland alla turister som flämtar när assistenten tränger sig fram. Han är som Moses. Delar upp turisthavet och vi kan vandra torrskodda genom sandalhavet.
Hemma. Efter att ha vandrat genom studsande fontäner. Japanerna fotograferade assistenten när han rusade genom vattnet. Arg för att vattnet försvann.
Assistenten har slocknat. Värmen tär.
Det är en helt underbar dag. En helt underbar dag att säga farväl på. På distans.
itsallabouttransparency 