…..det gjorde jag. Och assistenten.

Det var sent på tisdagskvällen. Jag var mitt i BrysselCalling – häpnandes över Sara Skyttedal – eller hur SVT skildrar henne – och hennes klagan över en sen leverans av en sittpuff. Detta medan de andra parlamentarikerna rusar runt och söker påverka andra. Jag skulle precis oja mig för detta genom en tweet – som jag inte kunde avsluta. Då. För mitt i tweeten gick brandlarmet. Det gemensamma larmet som når alla 7 lägenheter i huset.

Detta är tredje gången på två år som det larmas och gör sig till. Första gången när jag hade feta ankbröst i ugnen. Andra gången när jag glömde att jag rostade bröd. Och så nu. Går runt för att se vad som osar. Det är inget som osar – men grannlägenheten på våningen under ligger i en Lutzen-dimma och det springer folk därinne. (I dessa lägen är det bra med en ljusgård mitt i huset – för att kunna se vad grannarna gör) Och min dörrklocka ringer i ett. Utrymning. Plockar på mig assistenten och plånboken. Glömmer ansiktsmasken. In i hissen. Trycker på gatuvåningsknappen. Hissen börjar vandra neråt. Mot den brinnande lägenheten. Jag blundar. Det går bra.

Det visade sig att branden var i motsatt ända av lägenheten. Långt från hissen men det visste vi inte då. Men blundar man så går det bra. Eller nåt slikt….

Ner på gatan. Där står grannarna, polisen, brandkåren. Vi föses bort mot närmaste korsning medan brandkåren hissar upp sina stegar. Det är då vi upptäcker att våning 2ans katt och våning 3ans labdoodle också är där. Men inte våning 4as katt. Men det råder djurfrid. De stirrar på varandra men inser att man inte bråkar när ens hem brinner.

Det blir en oviss väntan. Det ryker ur 5ans fönster. En förkolnad säng med madrass dumpas ner på gatan. Polisen vill se våra legitimationer. Varför vet jag inte. Kanske för att vi är utomhus fast det är utegångsförbud? En kontroll av att outrymda inte finns på plats? Vad vet jag. Eller så vill de ha något att göra.

En granne hann inte få på sig skorna. Hon står på en pappskiva.

Vi väntar. Vid en mila. Det luktar mila. Sot. Rök. Men ingen eld. Brandmännen kommer ner på gatan. Sotiga. De frågar efter våning 6. Assistenten och jag lyder. De ska undersöka kolmonoxidhalten. Det mäts och mäts. Siffran 14 – konstaterar brandmannen. -“Det borde vara 10 – men vädrar du i en timme så kan du sova i bostaden.” Vi gör så. Vädrar. Men det är kolmörkt. Ingen elektricitet. Brandmännen har stängt av elen. Ser ficklampor i brandlägenheten. Tar hissen ( nu är det ok). Erbjuder 5an att få sova i gästrummet. Han tackar nej. Men räddar natten genom att säga att vi måste ner till huvudströmbrytaren i källaren. Svårare än så var det inte att få tillbaka elektriciteten.

Vi sover rökta. Det luktar skarpt. Men vi har fönstret öppet. Bättre bli förkyld än förkvävd.

6 dagar senare är det historia. Utom för grannen vars lägenhet genomgår sanering. Alla tillhörigheter i plastsäckar som fraktas bort. Jag antar att det är för sanering av sot och rök. I morse vaknade vi att att saneringsfirman skurar och dammsuger för fulla muggar.

Hos oss luktar det bara rök när hissen passerar våning 5. Det slutade bra. Ska låta stearinljusen vila ett tag.

***********

I övrigt så öppnar alla affärer i Bryssel imorgon – inte bara de essentiella. Men handla max 30 minuter – handla ensam – såvida du inte köper en bil eller ett kök – för då får man ha sällskap med sig. Covid-19 talen sjunker. Men inte så mycket så samhället öppnas upp helt. Frisörer, restauranger och cafeer får snällt vänta till mitten av januari innan de får öppna.

Det blir en hemma-jul. Vad ska jag med gran till när jag inte kan bjuda hem folk? Men jo – jag vill se tindret i assistentens ögon när han får sopa ner julgranskulor. 3 stycken kraschade förra julen. Och så fixar vi köttbullar och sånt där. En jul för två.