Halvvägs till där jag är

 

 

IMG_1603Halvvägs hit var jag 30 år. Klapperstensstrand på Korfu. Jag har kvar en keramikskål därifrån.

temporary

Det har blivit många keramiskålar sedan dess.

Peru. Många skålar från Peru.

temporary
Luta på huvudet

Jag gör alla framtida flytt besvärliga ju mer keramik jag samlar på mig.

temporary
Mexico
temporary
Min skamskål från Nicaragua, Kosta 0,25 USD . Förty försäljaren visste inte att det hade devalverats valuta med 500% dagen innan. Jag skäms fortfarande fast det brottet är preskriberat – detta hände 1991
temporary
Sverige
temporary
Etiopien

Men just det. Halvvägs hit. Då.  Jag var en präktig kurator. Inte mycket tid för mig. Mycket mer tid för vem jag borde vara. Jag satt i en kommunstyrelse. Jag lärde mig mycket om björkrötter som saboterade vatten och avloppsledningar.

Jag lärde mig inte mycket om mig. Jag var fullt upptagen med vem jag  borde vara. En lördag varje månad tog jag tåget till Stockholm. Jag kom fram vid frukosttid. Sen frukost. Samma kafeteria varje lördag. En DN. En ost och skinkfralla. Kaffe. Vad gör jag i Stockholm? Jo, man borde vara där. Ibland. Så jag var där. Tills jag tyckte att jag var trött på alla som  gick fort så jag åkte hem.

Något år senare. I New York. Mötte jag människor som hade en kasse med fin-skor medan de rusade gatorna fram med gympa-skor på fötterna.

Sedan dess har jag gått fort men utan att ha en kasse med fin-skor. Att gå fort tyder på att man vet vart man ska gå. Eller inte. Att gå fort betyder mer att man blir svettig.

Jag har gått fort – efter munkätandet på Korfu – till Mexiko och sedan har det bara rasat på med land efter land. 72 länder. 7 länder har jag varit bofast i. 65 länder har jag drällt i.

Jag har inte ätit munkar sedan Korfu 1988. Där fick jag för övrigt en örfil på ett diskotek. Jag var värd en örfil men inte för avsikten.

Men det var Fagersta jag bodde i. En sån där stad man missar om man kör för fort. Eller går för fort. Men går man långsamt så är det många gardiner som det gluttas bakom. Många kaffekoppar som man kan dricka. Utan att prata.

Det öppnades ett kafé – Vallonen – på stans 43 meter långa gågata. Det kom in  ett par. De beställde varsin kaffe. Satte sig ner och svepte kaffet. På 38 sekunder. Sedan gick de. Utan att ha fin-skor i en kasse. De hade inte bråttom. Men de hade inte tid att sitta still och slicka på en kaffekoppskant.

Det var det jag gillade med Fagersta. De flesta levde sina liv. Inte andras liv.

Och med mycket keramik i bagaget går det inte att gå fort.

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.