Det sade hon som satt i sätet bredvid mig på Austrian Airlines. Planet som snart skulle lyfta från Ben Gurion flygplatsen i Tel Aviv. Hon var lite nyfiken -eller väldigt nyfiken – över varför jag eskorterades till min sittplats av två säkerhetspersonal.

Jag hade tillbringat 4 timmar i en säkerhetskontroll. Alla mina papper kopierades. Jag fick klä av mig i en hytt, Petades under armarna och i skrevet.

Mitt brott? Jag hade besökt Gaza i 4 timmar. Av de 4 timmarna bestod en timme av att vara ensam med min kollega i en väntsal. Inga framför oss. Inga bakom oss. Men vänta. Vi bestämmer när vi vill kolla ditt pass. Tålamod. Vi hade bokat av en hel dag så väntan var inget bekymmer.

Tillbaka till Ramallah. Det var på den tiden när check-points var mangelkvarnar. Förnedring. Hån. Från ockupationsmaktens soldater. (Det var mycket bättre 2017 när jag kom tillbaka 13 år senare- då var vägspärrarna borta).

Hade jag gjort nåt annat brott? Att ha en 5 dagars kurs med folk från ministerierna om barns rättigheter? Förtjänar det en 4 timmars säkerhetskontroll och en eskort till sittplatsen av säkerhetsvakter? Inte i de flesta länder.

Tillbaka till damen i sätet bredvid. Hon försökte – ”Have you been to the holy places ?”

Jag berättade och då blev det stopp. Jag berättade om bosättarna i Hebron som kastade sopor på de palestinska barnen som gick till skolan. Jag berättade om familjerna i Jenin som satt fast i sin stad. Jag berättade om min kollega som inte fick åka med mig i min hyrbil eftersom jag körde på en bosättarväg och han var palestinier. En palestinier i Palestina. I hans land.

Och det var då. Då hon sade att palestinska mammor blir glada när deras barn dör. Att palestinska mammor blir glada när deras barn dör, för då blir de martyrer.

Jag tittade på henne. Hon var sammanbiten. Inget läge att argumentera. Jag bara – ”you are totally wrong”. Sedan var vi sammanbitet tysta ända tills planet landade i Wien.

Och nu. 20 år senare. Fler illegala bosättningar. Fler igencementerade vattenhål. Fler vägar som palestinier inte får använda, I sitt eget land.

Och där satt vi. På hotelltaket. En palestinier och jag. En kristen palestinier. Och vi såg havet. Medelhavet. Han hade aldrig varit där. Han fick inte, Förbjuden. Av Israel.

-”Vad skulle behöva hända för att ni kommer en millimeter närmare freden?”

-”Det går inte”

Och där fastnar vi.

Jag minns den palestinske psykiatrikern som var med om att arbeta fram Geneve-förslaget. Ett linjalarbete om hur en fredsöverenskommelse skulle kunna se ut. Han sade;

–”När en palestinier pratar hör israelen bara ordet ”Holocaust” När israelen pratar hör palestiniern bara ordet ”ockupation”.”

Så är det fortfarande. Eller inte. Nu i oktober 2023 är där bara ”fördöm alla palestinier eller så är ni Hamas -kramare”

Världen går bakåt.