-”De där mammorna blir glada när deras barn dör!”

Det sade hon som satt i sätet bredvid mig på Austrian Airlines. Planet som snart skulle lyfta från Ben Gurion flygplatsen i Tel Aviv. Hon var lite nyfiken -eller väldigt nyfiken – över varför jag eskorterades till min sittplats av två säkerhetspersonal.

Jag hade tillbringat 4 timmar i en säkerhetskontroll. Alla mina papper kopierades. Jag fick klä av mig i en hytt, Petades under armarna och i skrevet.

Mitt brott? Jag hade besökt Gaza i 4 timmar. Av de 4 timmarna bestod en timme av att vara ensam med min kollega i en väntsal. Inga framför oss. Inga bakom oss. Men vänta. Vi bestämmer när vi vill kolla ditt pass. Tålamod. Vi hade bokat av en hel dag så väntan var inget bekymmer.

Tillbaka till Ramallah. Det var på den tiden när check-points var mangelkvarnar. Förnedring. Hån. Från ockupationsmaktens soldater. (Det var mycket bättre 2017 när jag kom tillbaka 13 år senare- då var vägspärrarna borta).

Hade jag gjort nåt annat brott? Att ha en 5 dagars kurs med folk från ministerierna om barns rättigheter? Förtjänar det en 4 timmars säkerhetskontroll och en eskort till sittplatsen av säkerhetsvakter? Inte i de flesta länder.

Tillbaka till damen i sätet bredvid. Hon försökte – ”Have you been to the holy places ?

Jag berättade och då blev det stopp. Jag berättade om bosättarna i Hebron som kastade sopor på de palestinska barnen som gick till skolan. Jag berättade om familjerna i Jenin som satt fast i sin stad. Jag berättade om min kollega som inte fick åka med mig i min hyrbil eftersom jag körde på en bosättarväg och han var palestinier. En palestinier i Palestina. I hans land.

Och det var då. Då hon sade att palestinska mammor blir glada när deras barn dör. Att palestinska mammor blir glada när deras barn dör, för då blir de martyrer.

Jag tittade på henne. Hon var sammanbiten. Inget läge att argumentera. Jag bara – ”you are totally wrong”. Sedan var vi sammanbitet tysta ända tills planet landade i Wien.

Och nu. 20 år senare. Fler illegala bosättningar. Fler igencementerade vattenhål. Fler vägar som palestinier inte får använda, I sitt eget land.

Och där satt vi. På hotelltaket. En palestinier och jag. En kristen palestinier. Och vi såg havet. Medelhavet. Han hade aldrig varit där. Han fick inte, Förbjuden. Av Israel.

-”Vad skulle behöva hända för att ni kommer en millimeter närmare freden?

-”Det går inte”

Och där fastnar vi.

Jag minns den palestinske psykiatrikern som var med om att arbeta fram Geneve-förslaget. Ett linjalarbete om hur en fredsöverenskommelse skulle kunna se ut. Han sade;

”När en palestinier pratar hör israelen bara ordet ”Holocaust” När israelen pratar hör palestiniern bara ordet ”ockupation”.

Så är det fortfarande. Eller inte. Nu i oktober 2023 är där bara ”fördöm alla palestinier eller så är ni Hamas -kramare”

Världen går bakåt.

Kung Karl spirar inte …

Det har varit en no-go zone. Varför skulle jag vilja åka dit? Hög brottslighet (fördom). Slitet. Kolgruvedamm. Men så hade jag en barvända med en klok finska som fnös när jag sade att jag skulle till Aalst.

-”Vad ska du där och göra? Tråkig stad. Åk till Charleroi. Även om det är slitet idag så kan du se hur välmående det var en gång.”

Så jag åker till Charleroi. Staden som jag mest förknippat med Ryanair och besökare till Bryssel som tror att Brussels South Airport ligger nära Bryssel. Det gör den inte. Den ligger i Charleroi.

Och så allt elände kring Marc Dutroux och kidnappningar och mord på unga flickor. Ett sår som fortfarande skaver i Belgiens historia.

Det är lätt att åka dit. 1 1/2 timme med ett snabbt tågbyte. Det är svårare att komma hem då tågbolaget tycker helger är bra tillfällen för att rusta upp spår.

Det börjar förvirrat – tåget anländer till Charleroi South som också heter Charleroi Central. Men över en kanal och här är staden. Hotellet är helt och rent och de ger en uppgradering till ett rum med chips och juice i minibaren och ett badrum jag kan stöta kula i. Om jag hade haft en kula med mig. Rejäla ytor.

Bredvid hotellet ett splitternytt shoppingcenter – Rive Gauche. Allt blänker men det har lett till att småbutikerna i närheten glänser inte. De är stängda. Antalet plywoodskivor över fönster överträffar vad jag såg i Miami efter en orkan. Det är en sluten stad. Den kungliga staden – Charleroi som fick byta namn från Charnoy till Charleroi för att hedra kund Karl II av Spanien. En 5-åring. Därav Kung Karl i rubriken om det har varit en gåta ända fram till nu.

1968. Den första kvällens restaurang har inte bytt inredning sedan 1968. Bra så. Det är som att sätta sig en tidig upplaga av Allt om Mat och må bra.

Dag 2 avverkar jag två museer på förmiddagen. Och ett stadshus där jag som enda turist får en guidning bland jättefigurer i papiemache och dammigt tyg.

Så är det för övrigt även på Museum 1 och Museum 2. Jag är den enda besökaren. Så vill du vara ensam turist – åk till Charleroi.

Museum 1 är som det ska vara 7-8 salar med tavlor som får fantasin att rusa.

Museum 2 är mer industrilokal med artist som vill säga nåt jag inte förstår.

Lunch på en restaurang med goda – väldigt goda recensioner. Och jo. Välförtjänt. Alltså recensionerna. Om jag är förtjänt den goda maten är en annan historia.

Men sedan tar staden slut. Finns inget mer att se. Slutar räkna plywoodskivorna. Åker hem. På trasiga järnvägsspår. Det tar tid. Det är svett. Det är gamla tåg. Det är straffet för att jag åkte på besök till Kung Karl. Men museum 1 var fantastisk. Och maten.