Vi leker vid Lek

Vi ska till vattnet. Det i sig är inte svårt för det är ju vatten överallt. Men vi ska till det stora vattnet. Floden Lek. Det tarvar en vandring genom stadskärnan och lokalbefolkningens stora fönster mot gatan. De propraste ställer ut sina keramikägodelar i fönstret mot gatan. Andra placerar sin katt där.

Centrumet är halvstängt. Det som lockar de lokala är kaffe och bakelser fast det är lunchdags.

Vi hamnar på tapperiet vid tornet. Vi är de enda på den uppvärmda terrassen. Det kan ju bero på att här dricker man – man äter inte. Lunchmenyn är tilltuggad.

Småplock. Men ölen är belgisk.

Jag tror detta är ett smörgås-till-lunch-land. Västeuropas svar på Norges smörgåsar. I Norge åker man skidor och har en apelsin och en smörgås i ryggsäcken. I Nederländerna åker man skridskor och har några köttrestfrityrer – som heter Bitterballen – i ryggsäcken.

Mina fördomar har talat.

På väg tillbaka i de stora fönstrenas land rusar en av oss in i en djurbutik. Vill ha leksak. Får leksak.

En prasslande pipande leksak.

På vägen tillbaka håller vi oss undan Lennart.

Han ser arg ut och har smutsig hals och huvud.

Det är tre dagar kvar i Culemborg.

************************

I går började jag titta på de inlägg den alltid så kloka och förnuftiga Cecilia Uddén lägger ut på Facebook. Så länge det är landskap så är det lugnt – men så fort det är ett foto på palestinier så brakar de illvilliga in. Inlästa på den israeliska regeringens och arméns mantra.

Priset tar den dam i Stockholm som ojar sig över palestiniers illvilja men tror själv att lösningen för Sverige är inbördeskrig eftersom Musikerförbundet bestämt sig för att lämna X (f d Twitter).

De andra är de vanliga islamofoberna och pingstvännerna och sverigedemokraterna.

Som vanligt.

**************************

Veckans överraskning har annars varit den lokala vinhandlaren i shoppingcentret – som heter Chopin (alla gator har kompositörsnamn – jag huserar på Bartok-gatan) men som borde ha döpts till Choping.

Jo – den lokale vinhandlaren hade ölet som jag bara gett upp att handla i Belgien . Det är munkar i Flandern som producerar efter vad de vill producera – inte efter vad andra vill att de ska producera.

-”Vi är inte munkar för att producera öl – utan producerar öl för att kunna vara munkar..”

Så vill man köpa Westvleteren så måsta man boka sina max 2 backar öl på nätet och få en tid när man ska kunna köpa ölen. Att dyka upp på måfå vid klostret är ett absolut nej.

Men den lokale vinhandlaren hade 3 flaskor med grön kapsyl – Westvleteren blonde. Han hade.

Nu har jag dom.

Hundarna tar mig dit jag ändå hade tänkt åka…

Daisy
Daisy

Utrecht. En av de äldsta städerna i Nederländerna.

Lille. Så nära Belgien man kan komma i Frankrike. Förutom det där kärnkraftsverket Chooz som fransoserna placerade i sin utskjutande del av landet med Belgien på 3 sidor av kärnkrossandet.

Några minuter utanför Utrecht bor italiensk-brittiska familjen med Daisy – labrador som är knappt ett år. Första gången hunden ska lämnas. Oro. Hur kan vi lita på en hundvakt vi inte känner? Hur kommer Daisy att reagera?

Lösning; jag har ju ändå tänkt besöka Utrecht – så jag bokar en 4 dagars vistelse där – och så tar vi en lördagspromenad med Daisy och alla barnen och föräldrarna. Går det bra (det gör det) så återvänder jag till Daisy senare i februari. Och på kuppen får jag se Utrecht i 3 dagar. Inklusive restaurangen med Michelin *.

En annan labrador. 2 1/2 år. I Lille. Men jag vet inte vad hunden heter. Vi ska ha ett video möte i morgon. Labradoren och jag. Och ägarinnan. Går det bra så bokar jag in 2-3 dagar i Lille innan hundväkteriet. Lille har också flera Michelin * restauranger. Och en labrador som äter ”anything and everything”.

Så – februari verkar spikat.

På torsdag ska jag video prata med 2 hundar, 4 katter och en fisk i den andalusiska staden Baza. Det är bara ett tre-dagars väkteri. Men genast börjar jag planera några dagar i Malaga – några dagar i Granada – innan eller efter vaktstunden. Tour d’Andalucia. Det var länge sedan. Jag var väl 21 år då. Vaknade upp utan att kunna andas för någon tryckte en kudde över mitt ansikte – drömde jag – i de judiska kvarteren i Cordoba. Men det var bara för att ett elavbrott stängde av luftkonditioneringen och rummet kokade till. Lärdom; res inte i Andalucia i augusti. Detta är dock i mars – så jag kommer inte att få andningsuppehåll mitt i natten. Eller drömma om kuddkvävning.

I Granada sov jag inte. Jag var bara där under en dag. Uppför backen till Alhambra. Nerför backen till busstationen. Det blir mera nu. Om hundarna, katterna och fisken accepterar mig.

Sedan väntar jag på datum för ett väkteri på norra delen av Mallorca – 2 hundar och 40 karpfiskar i en naturlig damm. Ja hundarna är nog inte i den naturliga dammen – men där är ibland det spansk/svenska paret som vill åka till Sverige.

Skickade också en fråga om vakttjänstgöring i de tyska storskogarna i augusti . Men de är tyskar och svarar därför inte så snabbt på förfrågningar.

***************

Uppdatering.

Adjö Andalucien. Hej Venedig. Eller 1 timmes bussresa från Venedig egentligen. Men nära Conegliano där Isabella Haak uträttar underverk. De tre dagarna med långa bussresor till andalusiska bergen bytte jag ut mot 3 veckor i nordöstra Italien. Belen 10 år och Tommy 1 år väntar medan ägarna åker till Australien. Flyg till Venedig bokat med några dagars drällande före och efter i trakterna.

Lille väntar jag svar på men jag har hört labradoren skälla.

Människor i rörelse

Vankaren. Han går fram och tillbaka över perrongen. Som om tåget skulle komma fortare. Det gör det inte. Men tågföraren stannar tåget långt från den plats den normalt brukar glida in till. Vankaren får springa. Det är inte mycket som skiljer en vankare från en wanker. Kommatillroförmåga saknas.

Byter tåg. Här träffar jag på prasslaren. En som gräver och gräver i sitt bagage och det prasslar under grävandet. Han reser med en 40 centimeters pingvin. En leksakspingvin.

Kommer fram till den stora flygplatsen. Här kryllar det av köbildare. Mannen med 3 laptops i säkerhetskontrollen. Han packar omständligt upp den ena efter denna andra laptopen. Kön knorrar.

Flygbolaget är snällt. De uppgraderar mig så jag kan sitta och äta ris a la malta i loungen. Den är god tills svettbäraren kommer. Han måste ha sprungit till sitt första flyg för svetten har nu impregnerats i hela hans tillvaro.

Det är nu jag märker att jag gnäller. Anledning; jag har hostat i 2 veckor man jag har haft den underbaraste hunden hos mig – alla skogsvandringar blev till “vi sätter oss på bänken?”

Orken var slut. Febern väste i ryggen. Jag började misstänka att det var hundallergi – ungefär lika vidrigt som om jag skulle drabbas av Negroniallergi. Men näsan rann inte. Men halsen pep. Det är nog astma. Hoppas jag.

Vi får se i oktober när grizzlybjörnen är tillbaka i 4 dagar – piper halsen då? Det får den inte göra. Eller så ger jag fan i det. Det gick ju ändå bra dessa 2 veckor trots låg energi.

Svettbäraren har gått. Det luktar flygplatslounge igen. Planet lyfter om knappa 2 timmar.

Kostymfinnarna har gått. Jag satte mig nära dem för att tjuvlyssna. Men de var tysta. En av dem hade kvar en namnetikett på kavajslaget.

Väskbärerskan är här. Hon som går till matbuffén och plockar för sig av mat och dryck men lämnar inte sina väskor vid bordet. Hon bär med dem överallt. Amerikanska. Hon har väl sett hur det går för Liam Neeson när han reser i Europa

I övrigt – arbete i 4 månader till. Sedan får det vara bra så. Jag behöver ett liv. Et liv långt borta från den svenska regeringens nycker.

När Flax är mer än Flyt

8 kilometer från Frankrike. Här lär jag mig allt om Flax. Om lin. Flax är alltså namnet för lin. Om växten som gav Flandern all dess rikedom. Tills ryssarna producerade billigare flax (lin).

Jag är i Kortrijk. Eller Courtrai som de franskspråkiga säger. Jag checkar in på hotellet. Får ett rum med utsikt över Grand Place. Ett tomt Grand Place. Ett dött Grand Place. Det finns en död teater tvärs över torget. That’s it. Det ekar tomt.

Jag vandrar.

Floden Leie. Ja floden som gav Kortrijk (Courtrai) dess rikedom. Linet (flax) växte efter flodens stränder. Floden fraktade linet.

Dubbeltornen övervakar handeln.

Men det är nåt om sporrarna. Ett krig. Ett slag. Döda. Men sporrar. Jag går in i kyrkan och där förklaras allt om slaget som ledde till att kyrktaket nu är dekorerat med sporrar.

Det var uppenbarligen ett berömt slag på krigsfältet.

Nog. Mat.

Jag tar mig till Va Et Vient . Vid floden . Och det är 4 timmar av mat. Glädje.

Dagen efter är det persisk middag.

Men före det har jag varit på Flax (lin) museet och sett påvens underkläder.

Det gav många sömnlösa nätter.

Hundarna betalar …..

….. eller Belgien runt

Konceptet äter enkelt. Jag fyller på känslolagret med att passa andras hundar. Alla perfekta känslomonster. Alla följer ett känslomönster.

Smør

Jättevalp med bestämda vanor. Släpper inte sina leksaker innan han har tömt deras innanmäte. Stjäl sockor. Äter glasspapper.

Unice

Vackra Unice. Snäll som strösocker.

Efty

Bäddar ner sig i min säng. River ner överkast. Stort hjärta. Sprider leksaker över nejden.

Balou

Rädd för bildörrar, kyrkklockor, flygplan, främlingar. Verkliga babysteps behövs för att närma sig Balou.

Bob

Jättebebis som välter omkull en.

Qimo

Envisast av dem alla. Men han är ju en tax.

Kuma

Grizzlybjörnen som kräver visitkort dagen innan man får klappa honom. Stolt halvtysk

Tango

Bångstyrig och god. Bestämmer själv när promenaden är över. Har förkärlek för grekiska restauranger

Bruno

Stor och stark och snäll

Oscar och Henry

Mina trötta lata farbrödrar

Ludwig

Springvillig

Kiba

Letar mat konstant

Ollie och Aiko

Ollie studsar och Aiko ser förvånat på

Konceptet är enkelt. Känslolagring. Ägarna betalar. Jag äter god mat runt i Belgien. Hundarna betalar.

Jag börjar bakifrån.

Turnhout

Det tar 80 minuter att ta sig dit. Och 3 timmar att ta sig därifrån. I alla fall om det är spårreparationer under helgerna. Då blir det Flandern Runt för att ta sig hem.

Staden där invånarna kallas Bink. Staden som har världsherravälde i spelkortsproduktion. 99% av spelkorten tillverkas här. 1 % i Kina. Öbergs i Eskilstuna flyttade sin produktion hit 1999. Så alla som spelar kort har rört vid Turnhout.

Men det är maten som har lockat mig hit. Högt upp i ett torn huserar Hert. 1 Michelinstjärna. Utsikt. Över kök och över skogarna bort mot Nederländerna.

Hert är ett bra val. En av rätterna var såg god – havsabborre – så jag sade till servitrisen att det borde finnas en tandkräm med den smaken. En timme senare kom chefskocken och undrade varför jag tyckte mig behöva tandkräm efter havsabborren. Vi redde ut missförståndet och det berättades att han hade 2 rottweilers och kände en annan av mina favoritkockar. (Nathan i Nathan i Antwerpen)

Dagen efter besökte jag lillebror – Bink. Det är samma ägare som till Hert men på gatuplanet och inte uppe i tornet.

Men lillebror överträffar storebror. Jag berättar det för huvudkommunen som berättar det till servitrisen som berättar det till sommeliern. De två senare vill att jag bekräftar det. Jag gör det.

Jag som inte gillar ostron gillar nu ostron. Denna var en irländsk – men odlas nu i Belgien – med Wagyu biff (!!!) och belgisk kaviar. Den belgiska kaviaren dyker upp här och var och kallas RBC – det är en fiskodlare i Wallonien som stör störar så de vräker ut sig kaviar … ja RBC.

Det blev en lunch också. Marche17 – vid stora torget. Det är marknadsdag på lördagarna. Mycket nylon och banlon. Blommor. 2 hundtillbehörsstånd. Långsamma bredgående tanter som parkerar sig mitt i vägen och hälsar på varandra med ”Ko Ko”.

Men maten.

Antwerpen.

Det är restaurang Nathan som driver mig till Antwerpen. Främst. Men staden är fylld av så mycket annat.

Hundarna har betalat 4 middagar på Nathan – änsålänge. Det är en liten restaurang. Sisådär 32 stolar. Den mest bäst trevliga serveringen tack vare kockens fru Eva. Och maten. Det fanns i en tidigare meny pilgrimsmussla med grape. Och det var det godaste jag nånsin ätit. Fram till det.

Jag fortsätter med mer mat. Om Ath. Kortrijk. Ypres. Namur. Dinant. Mons.

En annan dag.

Billströms blockader

Det är en ständigt pågående berättelse på Twitter och sedermera på X när Twitter bytte namn; Vilka har blivit blockerade av Sveriges utrikesminister? Och jo – jag är långtifrån ensam om den glädjen.

Och det må vara att det pågår stingslighet på det forumet. Men det stannar inte där.

Vi tar Kristna Fredsrörelsen. En organisation jag mötte första gången i fält i Barrancabermeja i Colombia. En ung svenska som satt på terrassen utanför huset där en människorättskämpinna bodde med sin familj. Maken försvunnen. Förmodligen dödad. Detta i en trakt som kryllade av paramilitärer som såg som sin uppgift att skrämma och hota och tysta alla de som på nåt sätt ville ha en mer rättvis värld.

Jag mötte dem också i Hebron – Palestina där de följde med barn till skolan för att skydda dem från bosättarnas hat och våld och kastande av sopor på lågstadiebarnen.

Kristna Fredsrörelsen har haft statligt stöd via Folke BernadotteAkademin. Fram till i år. Fram till att Billströms blockerande pekfinger kom till användning. Inga mer pengar.

–”Vi ska stödja civilsamhället i mottagarländer” svarar han.

Utan att ange vilka organisationer i mottagarländer som ska få stöd.

Ett blockerande finger tänker inte bortanför blockeringen.

Så vadan denna blockering. Smart taktiskt tänkande? Eller ”Aj! Mina tår är ömma!”

När jag glömde ta med mig en bok …..

Vi har inte flugit ens en timme men han har varit på toaletten fyra gånger. Det är väldigt korta besök. Det ger mig upplägg för en novell om en som vill bli sedd. Som en koranbrännare. Eller som mannen i Peter Gabriel sången med text raden ”I want to be somebody
You were like that too
If you don’t get given you learn to take
And I will take you.”

Han är klädd i kamouflagefärger. Åt sin mat fort. Sallad nicoise. Flygvärdinnan vill se hans boardingkort. Han är inte på listan över de som ska sitta där han sitter. Han plockar fram papper efter papper. Skrynkliga papper. Vecklar upp dem och flygvärdinnan ger med sig. Han sitter kvar. Det är en timmes flygning kvar. Han hinner nog gå på toaletten minst tre gånger till.

Jag vet inte om han är nervös. Eller om han är ond.

Under tiden beställer mannen bakom mig -”champagne and beer please!”

Livet går vidare. Jag fortsätter bevaka toalettmannen. Mitt uppdrag.

De senaste nätterna har jag drömt om besvärliga situationer. Som när jag mötte djävulen. Han började som en björn men jag höll fast hans ramar i ett grepp så han inte kunde skada mig. Men sedan blev ramarna till avlånga elastiska armar. Jag försökte med ett ”I Jesu Kristi namn…” men björnen skrattade. Djävulen visste att jag är ateist. Och sedan blev björnen en mänsklig djävul. En man i kostym med glimrande iskall blick som lade en förbannelse över mig. Rakförbud i 2 veckor. Och en stor cupcake att balansera på huvudet under den tiden. Det gick sådär för härnäst vankades det matlagningstövling. Djävulen läste högt ur receptet men snart knuffade han undan mig och tog över matlagningen själv.

(Fotnot ; jag är övertygad om att detta kommer ur samtalen med italienskan och slovakiskan om hur engelsmän tror matlagning består av att värma färdiglagad mat inköpt på Waitrose).

Det är England. Det är England som sätter igång dessa drömmar. Dessa misstankar mot toalettmannen. På tåget mellan London Liverpool station och Audley End ropas det ut från högtalare och skrivs på informationsskärmarna att ’ om man ser något misstänkt ska man ringa eller SMSa till ett nummer”. Bevaka din granne. Angiveri. Men jag tänker inte ange toalettmannen. Jag bevakar honom. Som om han vore en djävel som låtsas vara björn.

Då är livet som dogsitter så mycket enklare. Inget mystiskt. Inget hotfullt. Inga förklädnader.

And then comes Bruno. Nästa hund. Rhodesian Ridgeback. 2 år. Som avskyr andra hanhundar. Och där ägarna bebådats med en nyfödd baby och söker hundpassning rätt ofta. Jag blir nyfiken på Bruno. Förklädd gud? Ilsken djävul?

Hösten är jämnsmetad med hundbesök. Hittebarnet Efty kommer en helg i september. Taxen Qimo 9 dagar i oktober. Älsklingen eurasiern Kuma 17 dagar i november. Kenyanen Kimo 9 dagar över jul. Och sen kommer Kuma tillbaka i januari. Under tiden ska jag bekanta mig med border colliern Henri vars ägare renoverar huset så Henri behöver umgås med andra än hantverkare då och då.

Förklädda gudar. Dog is God spelled backwards.

Nu har toalettmannen somnat. Jag kan avsluta mitt bevakningsuppdrag.

Och börja undra varför det tog 20 minuter mellan första och sista passagerare från Milano- planet som orsakade 30 minuters försening på detta flyg. De första passagerarna kom springandes med andan i halsen och svetten droppandes. Sedan tog det 10 minuter och då kom svenskarna med taxfree-påsar från Brussels flygplats. ”Mitt plan är försenat men jag måste ju handla taxfree”.

Toalettmannen sover men nu kommer den tatuerade mannen och väntar på att toaletten ska bli ledig. Han kör ner sina händer i byxfickorna för händerna skakar okontrollerrbart. Men jag ser inget terrorpåbud här. Jag ser mer av flygrädsla à la Fältskog.

Jag är trött. Vill sova istället för att hålla vakt. Men jag kom hem vid 2115 i går kväll och fick för mig att jag skulle titta på Finnkampen och det tog ju fram till 00.30 innan det tog slut.

Nu Stockholm i 23 timmar. Hotellet. Sedan rusning mot ett 60-årsfirande. Sedan sömn. Vakna. Styrelsemöte. Språng mot flygplatsen. Och sedan hem. För att sova. Utan att drömma om Djävulen och matlagningstävlingar. Hoppas.

PS. Jag besökte toaletten två gånger. Jag tror det hamnar i facket ”icke misstänkt”.

Möten vid en bardisk…

Mina bästa möten är med hundar. Men ibland möter jag människor, Oväntat. Vid en lutning mot en bardisk. Bra möten.

Som hon. Vi kan kalla henne Camilla. För hon heter så. Jag hade ryggen halvt mot henne medan jag malde på om flyktingläger i östra Afrika. På Roxy – den fantastiska krogen där en Republican drink var billigare än en drink som hette Monarki fast bägge hade samma innehåll. Hon – vi kan kalla henne Camilla för hon heter så – knackade mig på sidan och ville resonera. Hon var lärare på en design-utbildning och ville ha ett uppdrag. Hon fick det. -”Hur ska du designa nåt som gör livet lättare för en 11-årig flicka i ett flyktingläger?”

Jag tror hon utbildade i design i Kalmar.

Nästa möte var sådär 10 år tidigare. En tapas-krog på Kungsholmen, Inte Caliente utan en föregångare. Vi pratar 90-tal. Jag med blonda svenskan. Jag blond svensk. Men vi maler på på spanska. Dagen efter ska jag resa till mitt forna 3_års hemland. Mexiko. Det gäller att odla spanskan. Damen bakom knackar mig på axeln – och invänder – ”jamen ni är ju svenskar bägge två och här står ni och pratar spanska! Vafalls!!”

(Sidospår – det påminner om bardisken på Mårten Trotzig där jag ville träna på min finska och Kai på sin spanska och vår konversation höjde ögonbrynen på omgivningen)

Tillbaka till Tapas. Damen bredvid fick reda på att spanskapraktiseringen hade med min resa till Mexiko dagen efter att göra. Och då blev det fart. Där bor hennes syster. En hälsning!! (Detta var före Facebook och e-mail) Så ett brev på en servett. Det blev hälsningen. Jag tog med servetten och väl på plats i Polanco – Mexico DF hos min f d roommate Magu så ringde jag systern. Telefonsvarare. Det var på den tiden. Jag läste in mitt meddelande. På kvällen ringer det. Magu svarar. Lyssnar. Ler infernaliskt.

-”Och du din slyna – vad vill du med den svensken?”

Bakom det infernaliska låg vetskapen om att kvinnan på andra sidan telefontråden var hennes arbetskamrat.

Det bodde över 20 miljoner typer i Mexiko City då. Och från tapaskrogen på Kungsholmen till Polanco-stadsdelen var vägen kort.

Magu t v och systern till Tapasbarkvinnan till höger

En bardisk där det knöts många kontakter var Bar Milan – också det i Mexico city.

Visitkortet jag fick.

-”Varför?”

-”Vi kan ju pratas vid efteråt?”

-”Vi kan väl prata under tiden också?”

Det var under min lösryckta tid. Den varade i tre månader.

Samma bardisk. Artisten. Som då målade änglar med knivar instuckna i ryggen men som nu säljer så bra så han har kunnat adoptera 8 hundar.

Lilly. Hon som försvann. Men som var min trogna följeslagare på alla äventyr, Vi möttes vid en bardisk och besegrade världen eller i alla fall Mexico citys innerstad en sommar.

De mexikanska bardiskerna är de bästa.

Så Bryssel. Nej. Här resonerar man inte vid bardiskar.

Så Stockholm, Nja. Bara om man pratar främlingsspråk vid en bardisk.

Jag behöver bardiska mer.

-”Hur känns det att gå i pension?”

Det är väl inget konstigt. Jag har gjort det massor av gånger.

Inte än. Men på den vägen är det. 2 månaders pension och 1a januari är jag tillbaka i arbete igen. För 6 månader. Plikten kallar.

Den enda plan jag hade inför pension var att se slutstationen på spårvägslinje 51. Där fanns inte mycket att se – men stationen före slutstationen var mer sevärd. St Gilles Kyrkogård. En kulle med gravar svindlandes nerför kullen. På den högsta punkten placerade jag hundgodis. Närmare än så kan man inte komma hundhimlen i Bryssel. Det var ju ändå assistentens födelsedag.

Det var verkligen i slutmomangen som jag åkte till 51ans slutstation för den 5 november påbörjades reparationsarbetena på linjen.

Det var den plan jag hade – men det har varit full fart under den korta pensioneringen. Dagen efter slutstationen klev jag upp i bibliotekstornet i Leuven. Tornet som tyskarna har bränt ner 2 gånger. 2 dagar i Leuven var en dag för mycket. En universitetsstad som kändes som en stad man passerar förbi och stannar en stund men inte länge. 1 dag räcker.

Vis av erfarenheten åkte jag till Oostende över dagen. Havet. Det var havet som lockade.

Stockholm därnäst. Men det var inte pension.

Barcelona i 5 dagar. Kontrasterna från den överfyllda frukostmatsalen på hotell 1 till viskandet i frukostmatsalen på hotell 2. Hotell 2 som lovade ”rum med slottsutsikt”. Ja – om jag tryckte kinden mot fönstret.

Men också det mest perfekta folktomma museet. Gratis inträde på lördagar kl 1500. Men också gratis för pensionärer – alltid. Så min vandring i de folktomma salarna började 1030 och avslutades när massorna kom under vilda skrik.

Men nu – hälsas jag varje morgon av en puss på min fot och en ständig vädjan om att bli kliad i nacken. 9 dagar med Kuma – vilket betyder ’björn’ på japanska men ’vagina’ på Swahili i Tanzania. Vi är japaner.

Gäster på middag igår. De var oftare under bordet för där låg Kuma. Men gubbröra och Janssons frestelse gick hem under de korta tider ansiktena var över bordet.

-”Men ska du servera vitt vin till ölen?” – frågan ställdes när jag tog fram flaskan med Skåne ur frysen. Belgare.

Så var det med denna pension. Jag får se om nästa pension blir längre.

Nyfikenhet

Det är nåt med berg.  Om de är för höga så ger man upp. Är de för låga så vet man allt. Men sisådär 400 meter höga. Överkomliga. Som Etu-Aapua. Det väcker nyfikenheten på vad som finns bortom berget. Ja – ett berg till. Lagom högt. Då fortsätter nyfikenheten.

När jag var barn och blåste på min nyfikenhet så fanns inga vindkraftstorn på Etu-Aapua. Nu finns de där. Hade de finnits tidigare – vet jag inte om jag hade varit lika nyfiken idag som då när jag ville veta vad som fanns på andra sidan berget.

Nyfiken. Det är ordet.

Imorgon ska jag säga hej och då till mitt jobb. Mitt sista jobb som anställd. Och är det något jag lärt mig under dessa 45 år så är det att nyfikenhet inte dödar katter. Tvärtom. Ett frågande ansikte leder till många svar. Ett slutet ansikte leder till vägspärrar. 

Det har varit en vandring från Etu-Aapuas synfält till den förnäma staden Haparanda med alla dess adjunkter. Vidare till Umeå med skogsockupationer och röda drömmar och förlorad oskuld. Vidare till Fagersta med blommiga tapeter i köket och en radonmätare i garderoben. Mexiko nästa med de 3 bästa åren i mitt liv. -”Vi älskar det mexikanska men det importerade är bättre.”

Jag var importerad. Tillbaka till Fagersta och en fundering över vad som blir nästa steg. 

Halvtidsarbete på lasarett med träskor och vit rock och skynda hem för att inte missa Pantertanter på TV 3. Så kan man inte leva.  Inte vara beroende av Pantertanter så jag hamnade i Märsta. I det där bananhuset som jag passerat flera gånger och tänkt att det var ett fult hus. Men där blev det kollegialism. Kollegor att högakta och tycka om. Fortfarande. Djupa kollegor. 

En sväng till Tanzania och ett beslut att aldrig mer arbeta inom FN-systemet. Byteshandel på väg hem där medpassageraren villa ha mitt smör i utbyte mot sin ryska kaviar. 

Men pendlandet från Vällingby till Märsta blev för mycket. Norrmalm nästa. Frustration göder och glöder. Förhandlingsförmågan utvecklades. Men till slut fick jag välja efter att ha vänt fram och åter efter hurrikaner i Nicaragua och Venezuela. -”Vill du katastrofera eller vill du Norrmalma?” 

Jag valde katastroferna. Det fanns mer nyfikenhet där. 

Angola. (Varför finns det ingen dragshowartist som heter Anne Gola?)

Jag hade tvättmaskin i lägenheten. Jag hade många gäster med smutstvätt på besök. Jag lärde mig portugisiska. Jag köpte en  elkabelförlängare som orsakade en smärre explosion och elavbrott på svenska ambassaden.

Sedan blev jag stockholmskt språkrör för elände. Bra så. Bra skola. Innan Bryssel. Där jag åt ost och skinka med senap medan jag strök med gul penna i alla dokument som behövde läsas. Jag var postiljon och pressade ner viktiga papper i EU parlamentarikernas brevlådor. 

Men till slut kunde jag inte känna lukten från ett flyktingläger så jag drog till Etiopien. Injera och värme. Religion i varenda buske. Mindre religion blev det i södra Sudan. Mer av vapenvåld och hot och misstänksamhet. Inte att undra på – ett land i så långt krig kan inte vara fyllt av förtroende. Det förtunnade håret på skulten växte frodigt. Tack duschvatten från Nilen! 

Ceviche åt jag inte där – men i nästa  hem. Lima – Peru. -”Har du ätit Ceviche? Tycker du att den peruanska maten är bäst i världen? Vet du att vi har en världsmästare i litteratur? Och i matematik?” Där kom hunden Arman in i min liv. Jag slutade fladdra runt och blev en -minst 5 år på varje ställe- Bra så. Efter 5 år till Kenya. Fortfarande nyfiken. 

Cirkeln slöts. Tillbaka till Bryssel. Utan gul understrykningspenna. Och nu är jag pensionär. Om 5 dagar. 

Nyfiken. Det första jag ska göra är att ta 51ans spårvagn till dess slutstation. Denna spårvagn som jag åkt så mycket med utan att veta vart den går. Det löser jag 1a november.