–“Glöm inte att le! Se inte arg ut!”

Jonas Sjöstedt frågas ut. I Aftonbladets valdebatt ser han orakad och arg ut. Han gör sig inte bra på 10 sekunders inlägg. Lättretad.
I SVTs utfrågning är det andra bullar. Hitintills den ende partiledare som inte korvat sina fötter runt stolsbenen. Här resonerar han lugnt. Och ler då och då. Trygg landsfader.
Jag höll nästan på att skriva “påläst och kunnig” – men det är inte riktigt vad han är. Han kan sin politik så han behöver inte “läsa på”.
Han vet vad han vill och kör inte med Det här gör sig bra i Tv”-fasoner a la Annie Lööf eller “Nu tar jag på mig en bekymrad min så jag ser förtroendeingivande ut”a la Reinfeldt.
Istället kommer Sjöstedt ihåg att le då och då mitt i sina förklaringar av vad han vill. Polityren kommer i i andra hand. Han är inriktad på vad han vill och inte på vad tidningarnas retorikexperter kommer att säga.

Just ja. Irritation. Tidningarnas politiska analyser tar mindre och mindre plats, medan retorikexperterna tar plats.
Jag föredrar en mumlande politiker som har en klar framtidsstrategi jämfört med en stylad rubrikkåt politiker som tänker på morgondagens tidningar.

Och så blev det visst en hyllningsartikel om Sjöstedt.