Partiledarutfrågning med Jan Björklund. Han är brunbränd. Han är polerad. Elegant slipsknut. Håret ligger på plats.
En stund.
Sedan börjar han fräsa. Lite om värnplikten. Men sedan kommer storfräset. “Amatörer!! gastar han till om svenska kommunpolitiker. Där studsar nog halva folkpartiet till. Den liberala studiopubliken kippar efter andan.
Jag med.
Hur kan det bli så fel? Så okontrollerat? Hur kan nåt man muttrar i bankomatkön bli till offentlighet i valkampanjens viktigaste intervju? Hur är det med Jan Björklunds egen disciplin – den han tjatar om andra ska visa upp. Men han själv?
Visst är det bra att säga sin ärliga mening. Men den här meningen han har är märklig. Bara han duger. Alla andra har fel. Eller något slikt.
Jag är dagen efter fortfarande häpen över hur;
a. brist på kontroll över sin tunga alternativt
b. höga tankar om sin egen förmåga –
-eller bägge, som karln visar upp.
Intrycket jag får är av en person som till ytan ser välkammad ut men där håret när som helst kan spruta ut i en Professor Kalkyl-explosion.

Går man på tårna runt Jan Björklund? Är han en vilande vulkan? Är det därför han är så disciplinfixerad? Kontroll för att inte explodera. Men småfräsa för att lätta på trycket. Och så storfräset om amatörer.