Helt plötsligt hade han bara flyttat in. Det var något om att kommunfullmäktige tyckte att jag inte borde bo ensam där. Jag försökte få honom vräkt. Försökte skrämma bort honom. Grannarna försökte hjälpa till. Vi ställde oss i bakhåll för honom och såg hotfulla ut. Men det hjälpte inte. Det räckte inte med vardagsrummet snart. Han tog över köket, badrummet och mitt sovrum också. Han tyckte jag kunde bo i den fönsterlösa garderoben. Som han låste dörren till efter att ha stängt in mig där.
-“Jag skickar ju mat till dig! Se så generös jag är!”
Domstolen tog sin tid men dömde honom till att flytta ut från alla rum utom vardagsrummet. Men det sket han i. Istället började han bygga barrikader mot garderoben. När jag försökte gå på toaletten – gick det helt plötsligt inte en dag. Det var något om att jag skulle kunna förstöra hans tillhörigheter om jag tilläts gå på toa när jag själv ville. Ibland gick det bra – men då fick jag stå utanför toadörren och bli kroppsvisiterad – helt efter hans nycker. Och akta mig om jag hade gått på mattan i hallen! Den var hans!
Jag fick inte ta emot besök – speciellt inte om de hade mat och medicin med sig till mig. De besöken jagade han ut i trappuppgången och sade att de kunde väl besöka grannlägenheten i stället, fast det var just mig de vill hjälpa.
Jag fick nog. Med ett blåsrör började jag skjuta knappnålar på honom.
Det blev panik! Jag ville honom illa. Han som bara ville leva i lugn och ro! Hur kunde jag bete mig så?
Dörren till garderoben öppnades – en handgranat slängdes in.
-“Jag försöker ju bara försvara mig!skrek han.