-“Men de kommer ju inte med något nytt!” klagar Ann Cathrine Jungar, statsvetare när hon ska kommentera den senaste av partiledardebatterna i Expressen.
Debatter efter utfrågning efter debatt. Valet närmar sig och statsvetaren är uttråkad och vill höra något nytt. Partiledare som ska fungera som idésprutor för att roa uttråkad publik. Dra in en död svärfar i debatten. Vifta med en kolklump. Precis som i American Idol – för att få plats måste du ha en tragedi att berätta som får publiken att säga ååååååååååååhhhhhh.
Visst är det bra med mänskliga politiker – folk av kött och ben – men hur äkta blir det när rubriken i morgondagens tidning är viktigare än hur jorden ser ut om 25 år?
Retorikexperterna dödar politiken. Eller försöker. Vem var kvickast i repliken blir viktigare än vem som har en plan för hur skolbarn ska få en bättre skola. Vems slips matchade solbrännan blir viktigare än raserade järnvägsspår. Den klatschiga formuleringen vinner över den långsiktiga planen.
Synas och höras och märkas.
Heder dock åt Reinfeldt som inte vill agera som en show-and-dance-man fast Kent Persson trugar. Discodans-kickoff – oj vad vi är samspelta och vad roligt vi har det ihop blir budskapet istället för hur man ska tackla 8%ig arbetslöshet.
Politik är att vilja – var det förr. Nu är politik att vilja – synas.
Och nog fasen syns de. Och hörs de. RixFM, Karlvagnen, Expressen, Aftonbladet, TV4, SVT, Ring P1 och så vidare. Säkert med Bromé också i nån studio. Och så klagar statsvetaren på att de inte kommer med nyheter utan upprepar sig. Valplattformar är liksom inga tombolahjul där man drar fram nya förslag stup i kvarten.

Fan – det var bättre förr med lastbilsflak och megafoner och Ortmark och Olivecrona och en allvarlig partiledardebatt i svartvit där Annie Lööfs färgval för att synas hade förblivit gråvit.

Men om man nu kommer med något nytt? Jonna Sima visar på vad som hände med socialdemokraternas förslag i förra valrörelsen – “Mer tid för att älska och leva”. Förslaget handlade om mer tid för varandra och mindre tid för vardagsstress. Ett förslag som handlade om att inte enbart umgås över en tacotallrik. Och vad hände? “Butler i tunnelbanan” flåsade motståndarna som inte ville diskutera sakfrågan utan såg en klatschig rubrik flämta fram.

I Expressens partiledardebatt hände samma sak. Löfven tvekade om nya kärnkraftsreaktorer. “Ha!!! Han vet inte vad han vill!” flämtade Alliansbloggarna under jubel. Nu är det ingen hemlighet att socialdemokraterna vill se en bred partiöverenskommelse omkring energiförsörjning. Men se det blev till ett jublande hån när Alliansarna valde att låtsas inte förstå.

 
Och allt detta skirver Ju Oisin Cantwell väldigt bra.