Och det märks.

Besök på utlänningskontoret idag. Registrera adressändring. Sist jag registrerade mig > Bryssel city med 172 000 invånare. Det kändes som om alla satt i väntrummet på utlänningskontoret. Skrikande kringspringande barn som tystades med sockerstinna drycker som gjorde att de skrek ännu mer. Kön för de som inte hade bokat tid utan köat sen tidig gryning. Den långsammaste kön i världshistorien. Den sura tjänstedamen som skickade mig hem igen för jag hade kryssat i fel ruta. Men den vänliga andra tjänstedamen som fixade allt medan jag väntade. Väntrummet osade av förväntan och skräck.

Idag – ett annat scenario. Jette stadshus. Kölapp i receptionen och bara 1 nummer före mig. Ett väntrum med 2 östeuropeiska hästsvansar som kramade sönder sina papper. En äldre korpulent herre med en väldigt mycket yngre fru. That’s it. 5 minuters väntrum som osade frid.

Tjänstedamen pratade engelska. Hon tyckte hundar var bättre än barn. Hon fixade det mesta på 3 minuter. Nästa steg är ett hembesök av polisen som ska kolla att jag verkligen bor där jag bor. Om sådär 3 veckor. Sedan blir jag kallad tillbaka till kommunalkontoret för en ny legitimation.

Det osade frid och fröjd om kommunalkontoret.

Assistenten har tålmodigt lyssnat till mitt svärande medan jag har skruvat ihop en köksö, en skänk, ett skoskåp, en klädrack och ett soffbord från IKEA. Det har varit för många skruvar med – men de attans skruvarna har alldeles för klena och ytliga kors så skrivmejseln gör som skidan. Slinter. Jag svär.

Men det saknas förvaringsutrymmen. Alternativt – jag har varit en samlare.

Det har varit tysta helger. Fram till igår. Skolorna öppnade. Nu skriks det på gator och i parken Paul Garcet. Assistenten är allergisk mot skrikande barn. Han skäller. Barnen skriker ännu högre men springer fort iväg.

Jag – ”Nej!! Du får inte jaga!”

Kopplet sträcks ändå.

Det nyrenoverade huset ekar tomt. Det har flyttat in en tungrakvattnad belgare på tredje våningen. Hon på första våningen har bara flyttat in sina stolar. Hon högst upp – vette fasen om hon flyttar in. Ett familjedrama före jul.

Men jag ser fram emot våren när långbordet är på plats i trädgården och grannarna kan bli inbjudna för tvångslek med assistenten.