Dom blev inte hobbyepidemiologer…..

Assistenten på bilden har inget med hysteri att göra

En strand. En Stillahavsstrand. Tidigt 90-tal. Jag har svårt att ligga still i solen. Jag plaskar mig fram efter vattenbrynet. Allt är stilla. Tror jag. Under ytan. Inte Uno Svenningsson men en stingrocka. Vattnet kokar till. Min vänstra fot försvinner. Tror jag. Lyfter benet. Det sprutar blod. Men foten är kvar. Med ett djupt sår. Hoppar in mot land. Ner på en strandstol. Tittar på blodet. En i sällskapet börjar skrika ”SOS International – vi måste ringa efter ambulansflyg!!” En annan hämtar en servitör från restaurangen. Montelimar! Ja så hette stället vid havet. Servitören kommer. Handduk och kokande vatten. Tvättar såret. Jag känner inget. Foten är förlamad. En stund. Tre dagar senare går jag som vanligt igen efter att ha ägnat mig åt halteri.

Jag tänker på detta. Tänker på rektionerna. Kollegan som trodde räddningen fanns genom att ringa ett telefonnummer i Köpenhamn. Som viftade med armarna och såg svimfärdig ut. Servitören som visste vad man gör. Alla andra i sällskapet som litade på den som visste vad man gör. Det är nog en som är hobbyepidemiolog idag. Inte är det servitören.

Hysteri,

Samma land. Nicaragua. År 2000. Jag hyr en liten stuga med sovrum och kök. Jag sover gott. Tror jag. Det hugger till i höger skinka. Rejält. Jag tänder ljuset. Där ligger Elfrid. En stor gråsvart skorpion. Vajar med sin tagg. Beredd att hugga igen. En papperskorg i plåt blir mordredskapet.

Än så länge är allt lugnt. Och förblir så. Här rings inte SOS International. Här väntas det till det blivit morgon och jag kan ringa kontoret och fråga om vilken läkare jag bör åka till. Lugnet är inte automatiskt. Det kom från en lugn person något år tidigare. Det är Anna från Sollentuna som ligger i en hängmatta medan kokerskan på handikappcentret i Mexico – Pïna Palmera -baddar ett sår med krossad vitlök. Jag är på besök. Anna har träffat på en skorpion. Eller tvärtom. Hon säger att hon ser så underbara hallucinationer. -”Ja, nu står Hans Lind i dörröppningen! Häftigt! Wow”.

-”Anna. Det är jag!”

-”Och han pratar också!”

Jag såg inte mig själv i dörröppningen. Men jag såg en tallrik med färska jordgubbar med vispgrädde komma flytande mot mig. Och en behaglig känsla av att domna bort. Jag blir inte rädd. Jag vet att man överlever. Det har Anna visat mig. Och receptionisten på kontoret som jag ringer till. -”Koka starkt kaffe!” Säger hon medan hon ger telefonnumret till en läkare som sprutar mig full med antihistamin. Men innan han gör det befordrar han mig att gå till apoteket ——nåja … halta till apoteket för att köpa antihistamin och en injektionsspruta. Sånt har inte han på sin mottagning.

-”Har du blivit stucken av en skorpion tidigare?” Frågade han.

-”Nej – men av en stingrocka.”

-”Jaha. De kan döda…

Säger han med ett lugnt leende.

Men inget hysteri här inte. Vare sig Anna, receptionisten eller läkaren är hobbyepidemiologer idag. Det är jag övertygad om. De är för lugna i sina själar för att bli nåt slikt.

Och definitivt är inte Ulla och Birgit och Eva på hemmakontoret hobbyepidemiologer. De berättade glatt om hur de hade skrattat (fast med lite skamsenhet) när de hörde om var skorpionen hade träffat sitt mål. Ingen hysteri där inte.

Hysteri.

Och så har det varit vid flera märkliga tillfällen i livet. De hysteriska (vi kan kalla dem hobbyepidemiologer) finns där. De väsnas. Och gör sig till.

Men framförallt har de lugna varit där. De som andas djupa andetag och sätter sig djupt ner i fåtöljen och säger ”nu gör vi så här”.

Som Carina som flög ner till Kenya efter att jag hade blivit överfallen och tog hand om det praktiska medan hon skötte sitt jobb vid mitt matbord. Inget ylande om SOS international där inte. Utan en vanlig biljett med KLM till Sverige för vård. Hon i sätet bredvid. Somnandes efter ett glas rödvin och ett lätt lugnt snarkande som blev ett med flygplansmotorerna.

Som den finländska sjuksköterskan på Karolinskas akutmottagning dit jag beordrats akut av sjukvårdsupplysningen en lördagmorgon efter att jag veckan innan blivit biten av en hundvalp i Addis Ababa. En hundvalp som sen dog under rejäla kramper. Om det var rabies vet ingen. Det får man reda på först när man insjuknat. En har överlevt än så länge. Finländskan kom in med en tallrik yoghurt och två ostsmörgåsar.

-”Jag hörde att du inte hade hunnit äta frukost. Så här får du. Eller ja- du ska ju hållas sysselsatt medan vi ringer runt och frågar. Patienter som du är sällsynta så vi behöver göra rätt”.

Det borde ha gjort mig till hobbyepidemiolog i det läget. Men hennes filbunksliknande tillvaro möjliggjörde bara lite oro. Jag hoppas de vet vem de skulle ringa till. Sedan kom hon med den första sprutan (som skulle följas av ett antal fler sprutor under de närmaste tre månaderna).

-”Var bet dig hunden?

Jag pekar på höger fot.

-”Det där lilla såret? Man måste ju närmast ha mikroskop för att kunna se det!”

Hon är definitivt inte hobbyepidemiolog idag.

Så ser jag på tillvaron. Det man inte vet eller det man inte kan – går man till de som vet och som kan eller som tar reda på vad som ska göras. De ler brett. De andas lugnt. De utsöndrar trygghet. Eller det som Emma Frans kallar för ”storkukslugn”

De säger;

-”Nu gör vi så här!

De jag undviker få råd från- är de som misstänkliggör i bästa McCarthy-anda, som flaxar med armarna, som samlar bundsförvanter som de kan trissa upp i hysterisk tomgång. De som gastar om att ens ambassad måste hjälpa en att ta sig till sitt hemland – när det går 4-5 dagliga flyg dit.

Men jag måste erkänna.

Jag roas av dom. Det är lite som att se hackspetten i Kalle Anka rasa runt vilt pladdrandes. Det i sig är inte roligt att titta på. Det är jämförelsen. Även om jag blivit huggen av en skorpion i arslet – så kunde det vara värre. Jag kunde ha sprungit ut på gatan vilt ylandes. Även om jag blivit anfallen av en stingrocka eller 4 banditer (eller var dom 5) så kunde det ha varit värre. Jag kunde ha krävt avrättning av alla stingrockor och ett missilanfall mot norra Nairobi. Jag kunde ha krävt att samtliga Karolinskas läkare borde ha samlats på behandlingsrummet utlovandes mig evigt liv trots rabiesrisken.

Så blev det inte. Jag var omsvärmad av storkukslugna personer.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.