Yttrandefrihet. Vi tystas. Världen – se på. Vi blir tystade. Vi som vill att den svenska coronahanteringen ska leda till åtal i den Internationella Brottsdomstolen – för brott mot mänskligheten. Och ja…. det finns de i gruppen som skriver att Agnes Wold borde åtalas i European Court of Human Rights

En domstol som granskar staters uppfyllande av mänskliga rättigheter. Agnes Wold är ingen stat – som mycket riktigt Owe Nilsson TT kommenterar med bitsk humor.

Liksom.

Tårar för en publik. På en scen. Offerkofta och ihopkramade Kleenex.

Bakom scenen blockeras de som ifrågasätter motsättningarna. Ena dagen kritiseras svenska UD för att skicka instruktioner till de svenska ambassaderna om hur förbättra bilden av den svenska corona-bekämpningen.

Andra dagen lägger MEWAS (nu @KeithMEWAS på twitter) ut pressmeddelanden från den italienska ambassadören i Sverige där han kritiserar hur svenska myndigheter skildrar den italienska corona-bekämpningen.

Den ena hjärnhalvan vet inte vad den andra gör.

Sektbeteende. Ryggdunka de som håller med. Blockera de som inte håller med. Vi sluter oss samman. De vill oss ont. Tillsammans är vi starka.

Men jag fastnar i tanken. Vad är det som driver fanatiska människor mer än rädsla? Att titta sig själv i spegeln och tycka sig se Jeanne D’Arc när verkligheten mer liknar Don Quixote’s attack mot väderkvarnarna i tron att de är farliga jättar. Varför ägna dagen åt spridda skurar av anfall? Jag tänker på mannen 2 kvarter bort som står och skriker på bilister som kör for fort. Nu när hastighetsgränsen i Bryssels innerstad har sänkts till 30 km/h – har hans skrikande accelererat. Men vi hälsar glatt på varandra. Han har tid med annat än skrikande också. Men vad skulle kunna få honom att en dag stå där i gatuhörnet och dela ut tulpaner till bilister?

Jag tänker på kvinnan med mopsen i Jardin Botanique som står och viftar och vill att man inte ska komma nära (som om jag hade tänkt komma nära – men hon börjar vifta så fort man kommer runt buskagen). Hon har bestämt sig för att ha sin egna plats i den botaniska trädgården och ve den som närmar sig. Vad rör sig i hennes huvud? Varför behöver hon en egen gräsplätt? Vad skulle kunna få henne att vinka inbjudande?

Och en fortsättning… Vad är det som driver mig att fundera och grubbla över vad som driver fanatiker? Amos Oz är en bit på vägen i boken Hur man botar en fanatiker – erkänna ett misslyckande, sluta dela upp världen i svart och vitt, resa en staty över den misslyckade kampen. Erkänna att det inte finns en vinst att vinna. Men – vägen dit? Hur få en fanatiker att vilja bidra till en lösning med lite vinst – och lite förlust?

Tyvärr. Jag tror inte det går. Kampen är målet – och medlet. Det handlar inte om att förföra – utan förgöra. Jag tror därför att enda vägen till att lämna fanatismen är misslyckandet. För vart ska man överklaga när European Court on Human Rights svarar att Agnes Wold inte är en stat? När folk börjar titta konstigt på en och ger upp och lämnar en?

Ner i botten och sedan – förhoppningsvis med vänners hjälp – börja bena och filéa och sortera och hantera hur ta sig vidare. När kampen är både mål och medel så frodas den bäst av ryggdunkare – istället för att passa på att tänka vidare och vässa sina argument när de ifrågasätts. Varje fråga blir till en attack. Inte en nyfikenhetsväckare.

Att bli blockerad på Twitter av MEWAS är bra. Någonstans blev ifrågasättandet ett hot. Det är en början på arbetet att bota en fanatiker. I alla fall bidrog jag med en liten liten tanke – en tanke om att Don Quixote behöver nya glasögon så han ser att väderkvarnar är ….. väderkvarnar. Eller kanske inte. Jag blev nog en nazi-försvarare istället bakom de se-mig- nergråtna glasögonen.