Kan hemarbete leda till ökad fanatism?

https://twitter.com/OscarTengmark/status/1360844358644334592/photo/1

Läser denna tweet om och om igen. Försöker sätta mig in i vad som kan få någon att hamra fram nåt slikt på sitt tangentbord. Det går inte. Däremot vet jag vad som skulle kunna få någon att låta bli att skriva slikt.

Normalisering.

Umgänge med andra än de som trissar upp en. En arbetsplats. Med arbetskamrater från alla sfärer. Med olika åsikter. Arbetskamrater som tittar upp på en med en bekymrad min när man vräker ur sig att Tegnell är en nazist vid kaffebordet. Som rättar en och säger ifrån.

En hemlig grupp på Facebook är motsatsen till normalisering. Det är upptrissning. Upptrappning. Ryggdunkningar. Det onormala blir det normala.

1970-tal. Min PRYO på Norrländska Socialdemokratens Kiruna-kontor. Jag minns två saker – mannen från Nikkaluokta som hade täljt Nefertiti ur en bit björk. Men framförallt minns jag första kafferasten. En av annonsförsäljerskorna dukade upp äppelpaj med vaniljsås. Jag satte mig i den bekvämaste stolen. Tygklädd. Grön. Hög rygg. Den andra annonsförsäljerskan kommer in. Tittar på mig. –“I den stolen har jag suttit i 15 år!” -“Då är det väl dags att byta?” försökte jag. Det var det inte. Det var jag som bytte stol. När jag väl gjort det, log hon varmt. Och vi blev vänskapliga efter den olyckliga starten. Men hon visade på var gränsen går. Jag undrar om det finns någon gränssättare i den hemliga Facebookgruppen?

Ett sidospår..... på min tid hette det PRYO - praktisk yrkeslivsorientering. Det bytte namn till PRAO - praktisk arbetslivsorientering. Ingen yrkesspecificering längre  - utan pröva på arbetslivet. Varför? För att man inte ska rikta in sig på ett yrke för tidigt? Eller för att det är arbetslivet man ska ut i - utan att specificera vilket yrke man ska ha? Men däremot heter det väl SYO-konsulent fortfarande? Studie- och YRKESvägledare. Det borde väl i linje med PRAO heta SAO?

Tillbaka till ordningen. På P1-morgon spekulerades med Kairos Future om hemarbete blir det normala även efter pandemin. Assistenten skulle bli glad för det.

Men om min världsbild ska ha assistenten som enda bollplank? Här går jag och muttrar invektiv för mig själv och får bara en kastad boll till svar. Det vore inte bra. Det behövs kafferaster live. På Zoom och Teams blir kaffestunderna inte riktigt samma sak. Det går inte att ha sidoprat som på en vanlig kafferast. Men pratar en i taget och hör halvbra vad de andra säger så det blir inte läge för ett “Skärp dig!” eller “Vad sade du??

Nej tack. Vi måste ha folk som tänker annorlunda för att kunna stöta och blöta våra åsikter med. Vi behöver fallskärmar som bromsar oss när vi gasar iväg. Det är inte bra för det egna tankebildandet att omge sig enbart med likasinnade. Vi behöver alla de Lotta, Madeleine, Ros-Marie och Andrea som säger ifrån när någon rusar åstad i sin tankevärld men med öppen mun.

I den inte-så-hemliga-längre Facebookgruppen samlas de likasinnade. De kallar varandra “my friend“. De enas. De trissar upp varandra. Ingen gör som annonsförsäljerskan på Norrländska Socialdemokraten; sätter händerna på sina höfter. Ställer sig bredbent. Blänger och markerar att jag hade gått för långt. Ingen reagerar på nazistanklagelser. Ingen säger “Jag vet inte vilken medicin du tar men idag har du definitivt feldoserat!” Och där går man i sin drömvärld som i verkligheten blivit en sekt. En sekt där inget ifrågasätts. Där de utanför sekten är fiender. Där ifrågasättandet utifrån sluter sekten samman. Nödrop skickas till Ursula Van Der Layen (!) och Dominic Raab (!!) och Christine Amanpour (!!!) . Som om de skulle bry sig om en facebookgrupp.

Varför bryr jag mig? Jag försöker vara som annonsfärsäljerskan på Norrländska Socialdemokraten. När andra skenar så är det en plikt att blänga. Men det finns en annan egoistisk känsla av att iaktta fanatism och rättshaverism. Känslan som Anton Glanzelius förmedlar i Mitt Liv Som Hund. Det kunde vara värre. Han kunde ha varit hunden Laika. Jag ser ösregnet utanför (snön försvann i Bryssel). Jag bävar för att klä på assistenten hans regnrock och sedan torka och torka honom efter plaskandet. Promenaden kommer att bli en blöt plåga. Men, det kunde ha varit värre. Jag kunde ha varit en hysterisk sektmedlem. Jag är inte det. Livet är gott – även om lunchpromenaden kommer att bli kall och blöt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.