Rädslan som kastar sig över tangentbordet

Assistenten på fotot har väldigt lite med rädsla att göra – men de små gläfsiga sakerna vi möter i parken påminner om en hemlig Facebookgrupp

-”Lock down Sweden!” – basunerade en f d kollega ut på sin Facebooksida. Mitt ifrågasättande av detta fick hen att bli en f d vän på Facebook, Twitter och Instagram. Jag blev blockerad snabbare än jag kunde stava till ”hysteri”. Det här var i början av pandemin – i en period där länder sökte sig fram till vad som skulle kunna fungera. Inga svar fanns på frågan – ”vad är det bästa att göra?” Det finns fortfarande inga svar på vad som är mest effektivt. En del länder lyckas bättre än andra – men pandemin är inte över. Kan de länder som har haft stor spridning kunna tunna ut spridningen med tiden – medan de länder som har haft låg spridning fortfarande har det värsta kvar? Jag vet inte. Ingen vet. Men folk gissar. Och det är rimligt – man letar efter något att tro på. Bra så. Om folk vore totalt överens om allt så skulle världen bli en stillastående sekt. Diskussion behövs. Dialog behövs. Annars står vi still.

Gott så väl. Men sedan är det detta med hat och hot. Att om någon tycker annorlunda så ska denne förnedras, hånas och bindas fast vid en skampåle. Visst kan jag förstå att det kan råda fiendskap mellan forskare. Slåss om samma stipendier. Titlar. Kontorsrum. Tjänster. Flest förkortningar på visitkortet. Flest antal publikationer. Men i min tankevärld uttrycks fiendskapen genom ifrågasättande av källor och möjligen genom att olla den andres tangentbord och fnissande gå ut ur den andres kontorsrum.

Så jag har svårt att se den akademiska världen ägna sig åt hat och hot. Säkert förekommer det – men som undantag. Men vadan alla dessa hot- och hatmeddelanden? Var kommer de ifrån?

Tillbaka till min f d arbetskamrat tillika f d socialmedie-vän. Vad fick hen att smälla igen dörrar mot alla som inte delade hens världsbild?

Rädsla.

Jag tror att en rädd människa ser faran i andras ifrågasättande av rädslan. Fast det är inte rädslan som ifrågasätts – det är metoden att utrycka rädslan. I f d kollegans fall genom kravet att alla ska anpassa sig till hennes rädsla. Håll er hemma. Stäng Sverige. I min värld skulle hen ha kunnat göra som så många andra gör – isolera sig själv. En del drar till sina sommarstugor. Andra går inte ut.

Och visst är jag rädd för Covid-19. Tankar om att inte kunna andas finns. Ibland. Men jag kräver inte att grannarna inte får använda hissen eller att alla ska ut ur mataffären när jag kliver in där. Det finns alternativ; tvätta händer, lyd regelverket, undvik folksamlingar. Det sista är lätt att uppfylla; folkmassorna viker undan när de ser assistenten.

Men tillbaka till hat och hot. Det kan inte handla om b a r a Covid-19. Det måste finnas nåt annat som gör att handlingsplanerna kring Covid-19 bekämpning blir en katalysator som får igång raseriet. Ingen trygg människa som trivs med sig själv har ett behov av att förnedra andra eller kalla varandra vid öknamn eller nazistförklara eller leta infernaliskt efter blottor i den andres hals så man kan hugga till och dessutom skicka blottan man hittat till alla medier man hittat på Twitter och även till icke medier som Storbritanniens utrikesminister och Irland näringsminister.

I fallet f d kollegan tror jag det var omsorgen om sitt barn som fíck hen att agera argt lejon. Vad som är drivkraften för andra som raserar sin omgivning om de inte håller med – vet jag inte. Jag tror det kan vara katastrofrädsla. Jag tror det kan vara minnen om hjälplöshet. Jag tror det kan vara minnen om närståendes lidande. Jag vet inte. Jag försöker förstå. Den ende jag kan förstå nästan fullt ut är mig själv. Vad skulle kunna få mig att hata och hota? Jag grubblar. Jag letar. Jag har lätt för att bli arg. Jag har lätt för att bli sur. Ilsken. Förbannad. Rädd. Men min reaktion är mer av ”gå iväg ”. Varför ta tjuren vid hornen när det finns kossor som inte stångas? Och jo – nån (eller fler) spydig elakhet kan trilla ur mig. Om nån hyllar Cesar Milans hunduppfostringsmetoder på Facebook så är blockeringen nära. Om det sker i parken så kommer mitt onda öga och ”Don’t do that. It doesn¨t work”. Men jag har lärt mig att det finns 2 grupper av människor som man inte ska söka resonera med; Cesar Millan wannabes och LCHF-dyrkare. Nu har jag sett en tredje grupp; Anti-folkhälsomyndigheten-gruppen. Men lite lite försöker jag ifrågasätta deras religion. Änsålänge. Annars skulle jag inte resonera omkring vad som får hatet och hotet att gro- medan det aldrig skulle falla mig in att försöka resonera med en LCHFare).

Men hata? Hota? Så rädd hoppas jag aldrig att jag blir.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.