Solpichi!!!
Ja så hette den. Bolivianskan som kom på söndagslunchen påminde mig om maträtten i Cochabamba. Den enorma tallriken med det panerade köttet som hängde över tallriken över potatis och grönsaker. Nån chili instoppad här och där. Och så två stekta ägg över det hela.

Till lunch. Omöjligt att äta upp allt.
Cochabamba i Bolivia. Det är där man blir fet.

Däremot blir man inte fet i Etiopien. Injera med mosad injera och köttfärs. Slinker ner fort. Blött och kladdigt. Frukost.

Då är maten bättre i Peru. Eller förrätterna egentligen. Som denna potatiskräm med tryffel och pocherat ägg uppepå. Den bästa förrätten jag någonsin ätit. Absolut bästa.
Peruaner säger att deras mat är den bästa i hela världen.
Nej, säger jag. De peruanska förrätterna är fantastiska. Varmrätter och desserter är ….. ok.

Svärdfisk som smälter i munnen.

Tiradito – tunna skivor rå fisk marinerad i lime och chili. Suveränt gott.

Men ibland är detta fantastiskt gott. Efter flera timmars skumpande på eländig vägar uppför ett berg är det gott med torkad potatis med grovsalt. Utanför Oruru i Bolivia.

Men den bästa maten?
Spanien. Spanien. Spanien.
Oljeindränkt. Skinkpålagt. Mat att bli glad av. Heta stekpannor. Rejäla portioner.

Och så skinka – bra torkad skinka – på nästan allt.