Först blir jag irriterad. Jag är för tidig. Det finns ingen att skapa liv åt. Jag är ensam på restaurangen.

Men inte så länge. De kommer. En med turban. En med keps.

De sätter sig inte mitt emot varandra. Det blir för nära. De tar stolarna snett emot varandra. Behörigt avstånd.

Bägge håller upp sina mobiler med raka högerarmar och stöter på skärmarna med utsträckta pekfingrar. Viktiga. Innan de börjar prata över lunchen så ska det viktiga avverkas.

De döljer sina huvuden men inte sina breda nackar. En med keps. En med turban.

Inte ett ord. Tystnad. Sneglar på varandra. Mäter med blickarna.

Sedan serveras curryn. Då kan de prata. Om maten. Fram till att det började osa i karotterna framför dem fanns det inget att säga. Bra så. De höll ju varandra sällskap. Jag hör inte vad de säger men bägge brummar. Djupa basröster som mjukas upp av curryn. Mat mjukar upp människor.