Vakten och kollegan stod böjda över ett buskage. Kollegan hämtade mjölk. Det pep och väsnades i busken. En kattunge. Den hade smygit in i en annan kollegas bil och tog sig till vårt kontor. Där den bestämde sig för att pipa och gnälla.

-“Vem tar hand om katten?” – frågan förblev obesvarad. En tillfällig mamma klev in och purrade med katten i 2 dagar. In med annons på Facebook. 2 damer med plutande läppar smälte och ville ha katten men också kontakt med mig via Messenger.

Katt!

Inte en sur svensk som ska adopteras bort!

Men när plutläppsdam nr 1 lovade komma mellan 0900-1100 idag och plutläppsdam nr 2 stod i reserv så hade det hänt som givetvis händer. En purrande kattunge på 250 gram som bärs runt på kontoret smälter alltid någons hjärta. Och det är ju det bästa – en adoption inom släkten – så katten har ett ursprung och en gemensam historia med adopteraren och vi kan samlas då och då och berätta för katten hur vi alla på kontoret mindes den dagen det pep och gnälldes i ett buskage och när katten tar studenten så kommer vi att stå där med plakat med foto på en katt gömd i ett buskage.