Hela dagen gick åt till möten. Om strategier. Om projekt. Om svårigheten att få folk att koppla in sig på de otaliga on-line möten som pandemin tvingar oss till. Om de 250 ansökningar som dykt upp till 7 tjänster i fjärran land. Om de sent ankomna ansökningarna. Yoghurt med den fantastiska körsbärskompotten från grekiska butiken till lunch. Snabbvattning av både blommor, assistent och terassgolv.

Hela tiden med assistenten bevakandes mina göranden och sägandes och tyckanden. Ibland med en gäspning. Men oftast läggandes en boll i mitt knä.

Solen steker. Men sedan tog mötena slut, Assistenten och jag kunde snöra på oss skor respektive koppel och vandra ut.

Parkarbetarna hade blåst ihop och fraktat bort nästan alla torra löv. Parken såg ren ut.

All fiendekiss var bortblåst. Vandringen gick fort. Han visste vart vi skulle. Jag hade ordat bokstäverna N a t a c h a. Han drog mig mot krogen.

Stambordet. Han får vatten. Jag får öl.

Covid-19. Det är ödsligt i krogvärlden. Få kunder. Sorgligt. Hur många restauranger ska klara sig? 40% går under tror branschnäringen. 30% säger staten.

Staten ja. Nu har Belgien slagit rekord i att vara utan vald regering. En övergångsregering mal på.

Vi tar carnivoremenyn men entrecoten är slut så vi får lamm istället. Det är helt ok. Lammet är perfekt.

Under förrättten – carpaccion från himmelriket- dyker andra gäster upp. Gäster som gläds åt assistenten. Han bevakar dom och de bevakar honom.

Lammet som sakta faller i sina beståndsdelar kommer. Vi delar på den. Vi har det bra.

Vandrar hemåt. Vi möter juveleraren som vi hälsar på. Vi möter en liten skrikig hund som vi skäller på. Vi stannar upp med juveleraren en stund som fortfarande frågar om varför assistenten skällde på honom första gången vi möttes. Det är över ett år sedan. Men människans minne är evinnerlig.

-”Han skyddade mig – för du gick för långsamt. Långsamtgående människor planerar ofärd” säger jag.

-”Jag går alltid långsamt” säger juveleraren.

-”Då får du räkna med att bli utskälld!”

Men nu är de vänner. Förmodligen för att vi alltid träffar på juveleraren när han sitter still.

Vi vandrar vidare.

Sommarkvällen är fylld av leenden. Vi ler tillbaka. Och viftar på svansen. Kvällen är fin. Den är varm. Och människorna går långsamt. Utan att bli utskällda. Om de ler.