Jomenvisst var det en kvarterskrog. Liksom

Sen lunch. Letar på Tripadvisor efter en lunchrestaurang som har öppet till 15.00. Le Corbeau. 1 knapp kilometer hemifrån. Bra. Då kan jag köpa juicepressen på väg hem. Jag ska inta c-vitaminer. Det motverkar säkert Corona-viruset.

-”Ett ställe dit lokalbefolkningen går..” skriver en recensent på Tripadvisor. Det borde ha ringt varningsklockor – men ibland vill jag bara se det fina och goda i världen. Så jag går dit. Möts av en skylt – ”Don’t speak loud!” . Inget problem. Jag har inte ens tänkt prata. Ägaren skriker loud. Däremot. -”Skriv in dig i boken!” Sedan återgår han till att prata högt med sitt sällskap.

Boken. Ett kollegieblock med folks namn och nummer. Detta ska sparas i två veckor för eventuell smittspårning.

Jag sätter mig långt från de högljudda. Högljuddhet sprider viruset. Tänk på reglementet för körsångeri. Vädra rummet var 15e minut.

Bordets patina lockar. Här har många armbågar gnidit sig mot plywoodskivan. Under årtionden.

Kyparen hasar. Ja verkligen hasar mot mitt bord. Tunga ben. Ben som inte lyfter från golvet. Han ser trött ut. Jag beställer ankbröst och en LeffeBlond. Den kommer in snabbt. Med en väldigt vass kniv. En kniv som behövs för att komma igenom ankköttet. Jag tar i.

Och det är kanske därför borden är så slitna. Folk har tagit i för att skära upp sin mat. Tallrikar har gnidits mot bordsyta medan kampen gått vidare.

Krieksås… hmmm…. fruktöl i såsen. Kanske. Men ändå inte rätt till rätten.

Jag ser mig omkring. Jag förstår vad som menas med lokalbefolkning. Lokalbefolkning är folk som ofta bevistar lokaler.