Mitt eget Casa de Papel

Min gata där poliserna gör ständiga besök

Det är den bästa av drömmar. Drömmen där jag får berätta om en tidigare dröm samma natt. Den sista drömmen börjar med 2 farliga omkörningar. Den första är en bil fylld med dryga skrattande fettkammade typer som tvärsvänger in framför en gående gammal kvinna så hon får tvärbromsa sin gång. Den andra är bilen jag är passagerare i, som kör om de dryga och tvärsvänger framför dem så deras bil välter. Och våran också.

Så det blir till att promenera. In i en skog. En stig.

-”Vad har du gjort i sommar?

Det är då jag berättar om inbrottet jag var medskyldig till.

-”Men jag kom undan med en varning och slapp fängelse för jag har en oskyldig uppsyn

Och det är här jag berättar om den tidigare drömmen. I den nya drömmen. Häftigaste drömmen. Jag vet att jag får drömma länge för jag är ledig på fredagen.

Det är ett hus. Ett stort hus med det stora diamanthalsbandet. Vi gör inbrott. Jag känner inte de andra, men åtminstone två av dem har betydligt mindre oskyldig uppsyn än vad jag har. En man. En kvinna. Tatuerade upp över öronen.

Vi hittar halsbandet. Familjen kommer hem med alla sina barn. De blir gisslan. Men larmet går och helt plötsligt är det ett polistält uppställt utanför. Precis som i Casa de Papel. Har man inte sett serien så ska man göra det. Man får fina drömmar. Jag är beviset.

Jag med den oskyldiga minen smiter ut bakvägen. Smusslar mig in i cateringföretaget som servar polistältet. Där går jag runt och häller upp kaffe och brer marmelad på croissanter. Och lyssnar in på polisernas planer. I Casa de Papel är det mycket mer elektroniskt men i drömmen så finns inga gadgets.

Barnen släpps för de gnäller för mycket. De vuxna blir kvar i gisslan. Barnen vill inte prata men de börjar rita. Och …. jädrar .. .de ritar en hund.

En perfekt schäfer.

-”Aha – säger polisen som kommenderar – de har en hund där inne! En hund måste ut och kissa och då tar vi hunden och den som tar ut hunden!”

Och hunden kommer ut. Ensam. Kissar. Lägger sig i gräset. Polisen lockar in den. Och hunden – det är ju Arman – kommer fram till mig. Lägger en tass på min högra axel. Lägger huvudet mot min kind.

Alla poliser samlas runt mig.

-”Känner du hunden?”

-”Nej. Alla hundar älskar mig!

De tar fram en tax. Taxen skäller på mig. Jag handbojas.

Men jag får bara en varning av åklagaren.

Jag har en oskyldig uppsyn.

Den bästa av drömmar.

Och här kom hösten ….

Veckans bästa nyhetsreportage – SVT Rapport

Skulle behöva sätta mig på en höbal mitt bland kroppsvarma stora grisar. Jag fryser. Det regnar utan ett slut. Det ven stormvindar på taket i natt. Assistenten är varm- men han kramas bara när han vill. Vill jag så går han iväg.

Det är ett förrädiskt regn. Det droppar lite lätt. Ok- vi skippar paraply och regnrock. 57 meter in på vandring med assistenten så kommer störtskuren. För sent att vända om. Bara vandra vidare. Assistenten ruskar på sig. Jag blinkar förtvivlat med kontaktlinserna halkandes runt.

På torsdag upphör masktvånget. Utomhus. Trots ökande antal smittade. Det är barnen. Barnen som smittas. 10-20 åringar är den mest smittade gruppen just nu. Skolorna har öppnat.

På torsdag tänker jag börja arbeta från kontoret igen. Det ska regna på torsdag. Det ska regna hela veckan. Tänkte jag. Planerade jag. Men sedan kom procenten. Jädrar vad dom rusar iväg. Så jag får fundera om jag ska ge mig ut i tunnelbaneriet.

På torsdag återvänder jag till 0800-1700 livet. Uppdraget för Colombia tar slut. Det har varit ett bra uppdrag men livet har stått still. Knappt en ledig kväll, p g a tidsskillnaden. Vaknar varje morgon med inboxen full. Somnar varje kväll med obesvarade e-mail. Nog nu. Tillbaka till vardagslunken. Men oj vad mycket lärande det har varit de senaste 4 månaderna. Men nej – jag trivs bäst i slutna landskap. Min tid som chef är förbi. Att leda andra får vara historia. Det sliter. Särskilt när jag ska vara chef för människor som jag aldrig träffat. Det är som att jonglera bowlingklot.

Tar ett nytt kliv istället. Styrelseplats i ett nätverk där alla vill väl men där den enskildes väl har gått före allas väl. Det blev en spännande omröstning. Dagen före omröstningen ringdes det – ”du ska inte rösta på den eller den!” Jag som tänkte rösta på folk. Inte mot folk. Min rösttanke handlade om – vem skulle jag anlita som hundvakt åt assistenten. Och det blev nog rätt bra. Rösterna var hemliga men man kunde se hur rösterna hade lagts – men inte av vem. Gapade häpet när jag såg att – fast man fick rösta på två – så hade mina motkandidater röster som bara var på dem – inte på någon annan. Min röstoskuld försvann. Att bara rösta på sig själv för att se till att motkandidaterna blir motståndare och får minst en röst färre. Schlagerfestivalfasoner.

Övrigt;

Lyssnar på Söndagsintervjun. Johan Croneman nu. Mona Sahlin förra helgen. Natt och dag. Croneman som öppnar upp sig. Sahlin som stänger in sig. Croneman som gräver inåt. Sahlin som bygger murar. Croneman vinner. Känslan är att Sahlin ställer upp på intervjun för att boken ska ges ut veckan efter. Cronemans bok släpps också – men han älskar intervjun. Generös och öppen. Det är ett samtal jag hör. Intervjun med Sahlin var ett förhör.

Och slutligen. Casa de Papel. Inte visste jag att det var den näst mest tittade serien i Netflix historia. Men efter avslutade 4 årgångar så förstår jag det. Undrar hur mycket den serien har påverkat synen på spanska myndigheter och förtroendet gentemot dem? Och ser denna nyhet och funderar om det är en Papieren Huis på gång i Belgien?