havet

Lämnar Hiya- land …..

/ Hans Lind / Leave a comment

5 timmar på ett tåg. Stenhårt säte. Jag får träsmak. Det är 17 stopp från Manchester till Bournemouth.

Innan träsmaken slog till.

Jag såg ”Je M’appelle Agneta”.

Jag tycker hon borde ha valt att bli hus- och hundvakt istället .

Jag vill se havet. Här vid havet säger de inte ”Hiya” när man möter dem. De säger ingenting. I Manchester-trakten är det ”Hiya” för hela slanten.

Och så skall när familjen kommer hem från Lanzarote. Tankeläsarfamiljen. Hur kunde de veta att Lepanto är en favorit-brandy?

God gåva.

Det var två bra veckor med miss Daisy. Det bästa sällskapet.

Egen vilja.
Stark vilja.

God vilja.

Nu vid havet.

Getterna och jag.

Och nästan Fawlty towers. Men utan en Basil som skäller på en när man påpekar fel.

  • Kommer fram 1630. Rummet är inte klart. -”Ta en öl så länge” säger receptionisten. Det var ju generöst, tänkte jag. Men sen kom notan.
  • Rummet var klart. Strykbräda men inget strykjärn. Men ”Snäll Basil” kom upp med den inom 3 minuter.
  • Säkerhetsskåpet var låst. -”You have to put in your own code” sade ”Snäll Basil”. Som om….. Men inom 5 minuter var han uppe på rummet med teknikern och fixade det hela.
  • Försökte ringa – men rumstelefonen var inte inkopplad.
  • Duschade i fotdjupt vatten. Avlopp?

Men jag sov bra. Och frukosten var anständig.

Gårdagens middag en kilometer bort var bra. Trots is i en Dry Martini. Den smakade gott men utspätt mot slutet.

Jag var länge enda gästen tills ett sällskap på 8 personer kom in. En av dem pratade oavbrutet med en mässande entonig ton. Även medan de andra beställde dryck. De satt för långt borta för att jag skulle känna igen språket. Möjligen franska. -”Arabic!” sade servitören.- Det var inte arabiska. Definitivt inte.

Jag beställde en espresso för att kunna lösa mysteriet. Men eftersom ingen av de 7 andra pratade så löstes inte gåtan. Den entonige fortsatte prata medan jag lämnade.

Getterna hade gått hem. Havet låg kvar.

I ändan på en ost….

/ Hans Lind / Leave a comment

Det är 2 år sen sist. Då var det bara över dagen. En fisksoppa och James Ensor huset.

Staden vid havet. Oostende. Staden man inte åker till under sommarens soliga dagar. En dag i augusti satt jag på ett tåg som skulle till Oostende. Jag skulle bara åka 15 minuter från Leuven. Tåget var överfyllt. Badbollar och parasoll och skrikande barn.

Men nu är det september. Då kan man åka hit. Folktomt tänkte jag. Det är det inte. Havet lockar och rullväskorna rullar iväg från det tömmande tåget.

Det regnar. Det blåser.

Jag tar mig till James Ensor huset. Fullbokat hela dagen. Så jag går till det lilla trevliga stadsmuseet där Belgiens första drottning levde och dog. En liten film visas i ett rum. Filmen börjar med att berätta at hon dog i just detta rum. Jag reser mig upp och går vidare.

Högst upp i huset är ett torn. Ja torn brukar ju vara högst upp. Men hit bar de den sjuka drottningen så hon skulle se havet och andas havsluft.

Hon blev 38 år.

Begravd i Petrus och Paulus kyrkan. Hennes marmorgrav överlevde branden som förstörde kyrkan.

Mat.

Bistro Mathilde. Trevligt och gott. Och supereffektiv service.

Maten är så god så jag skickar ett meddelande till favoriten Nathan i Antwerpen för att fråga när den nya menyn finns på plats. Snabbt svar – nästa onsdag – så jag bokar tid för mat på fredag.

Ölar lite på väg tillbaka.

Hotellet levererar ett rum med balkong. Frihet.

Utsikt mot en massa grannar. Jag ser bara en granne. En rökare.

Lördag blir det museum. Muzee och Ensor-huset.

Såna museer som man avverkar på en timme.

Sedan får jag ont i öronen. Det lindras när bordet bakom får sin brunch. Då slutar de skrika. Jag petar i en lax – guacamole sallad. Den är sådär. Mer kvantitet än kvalitet.

Havet. Havet blåser. Det är risk för att blåsa bort så jag söker skulpturskydd.

I kväll ska jag på Casino. För att äta. Mat. Så det blir lite av varje.