-“De där mammorna blir glada när deras barn dör ..”

Tystnad.

Jag satte mig på min gångplats på Austrian Airlines flyg till Wien, Från Tel Aviv.

Nu är det dags att flyga med Austrian Airlines igen. 20 år senare.

Men nu från Larnaca.

Jag räknar med att inte behöva gå igenom en 4 timmars säkerhetskontroll. Jag räknar med att inte bli guidad av två säkerhetsvakter till min sittplats på planet.

Mitt ”brott”?

Jag hade besökt Gaza under en förmiddag.

Damen på sätet bredvid var nyfiken.

-”Have you visited the holy places?”

Det beror på vem platserna är heliga för. Så jag räknade upp; Hebron, Ramallah, Jenin och Gaza.

Och då kom det;

–”De där mammorna är glada när deras barn dör – för då tror de att det bli hjältar”

Min protest föll inte i god jord. Det blev tyst resten av resan. Det enda pratandet kom från flygvärdinnorna med sina märkliga röda strumpbyxor när de erbjöd mat och dryck.

I övrigt rådde iskall tystnad.

Det blir nog bättre idag. Mindre iskyla. Eller – det ser ut att vara 7 C i Wien där jag ska sova över natten innan färd mot hemmet. Men lika kallt och 100% regn i Bryssel där jag landar på onsdag morgon.

3 veckor på Cypern. För första gången.

Jag fick en 3 timmars lucka i Paphos igår innan resan till Larnaca. Där var det inte tyst. Det var oranga grupper, röda grupper och gröna grupper som skrek runt lyssnandes till en ännu mer högljudd guide som pekade på romerska mosaiker.

Två timmars het vandring under solen runt det enorma området där ruinerna ligger. Undvikandes de oranga, gröna och röda grupperna.

Mat och dryck och sen en fortkörande britt de 113 kilometrarna till Larnaca.

Och en märklig urinoar.

Det är väl risk att man kissar utanför om det blir nåt verkligt spännande på TVn.

Paphos är raka motsatsen till det lugn som råder i Pólis. Det enda som väsnades i Pólis var havet som tog sig ton sedan fredagen. Bullrade och väsnades och förstör det stentorn där jag varje morgon lade upp en extra sten.

Sista morgonen var stentornet borta.

De stillsamma vandringarna efter stranden fick ett slut. Men jag hann se en märklig hydda med oklar funktion.

Och lära en hotellreceptionist att blanda till en Dry Martini.

Och hitta en pratglad servitör i en restaurang med bästa maten, På behagligt gångavstånd från hundarna,

Hundarna. Kramgoa Smith. Bestämda Lola. Ständigt följande mig vart jag än gick. Förmodligen för att jag kanske skulle kunna tappa mat.

Nu Larnaca. Bara knappa dygnet här.

Raqdisson levererar igen med en rejäl uppgradering. Med djupt badkar och iskall terrass.

Efter två veckors duschande i en lågstrilande dusch i Pólis så lade jag mig i blöt.

Välbehövligt.

Mat och sprit och sömn i 10 timmar.

Välbehövligt.

Det ska bli spännande att checka ut från hotellet om en timme.

Vid incheckning igår påstod receptionen att jag hade betalt rummet.

Det har jag inte gjort. Jag protesterade men även receptionist 2 hävdade att rummet var betalt. Jag tror dem inte.

Mersmak. Cypern gav mersmak. Förutom de oranga, röda och gröna skrikgrupperna.

Nu hemåt. 3 dar vid kusten med labradoodle väntar.

Sam. En dam. Som heter Sam. Havet några hundra meter bort från Sam’s hem. Närheten till havet återkommer.

Hem i några dagar och sedan 4 dagar i östra Bryssel med Georgia och Nico. Långt från havet.

Sedan tillbaka till Sam vid kusten för 5 dagar. Nära till havet.

Hemma en vecka och sedan till Hoeilaart – 33 minuter med direkttåg sydost – med Kaya, Booty och Pandora. Långt från havet men nära till Lake Genval.

Sedan kommer gamla hederligas Efty tillbaka för 5 dagar – men nu med sin nye ”bror” – Poki.

Sen blir det jul och nyår i Kraineem – en timme bort med lokaltrafik. 2 hundar en katt.

Mitt liv som hund – vakt. Ibland nära havet.

Känslan av att ha varit otrogen….

Men jag är ju i en annan stad. Då är det ingen som ser. Vad jag gör. Men i näthinnan finns den. Servetten med mitt namn.

Från restaurangen som jag lyft till skyarna. Där de hör hemma. Nathan i Antwerpen.

Men någon gång ska det hända. Att jag stönar och stånkar av vällust. Och känner mig otrogen.

I går hände det. Det finns ju ett antal restauranger i Wien med 1 eller 2 eller 3 * i Michelinguiden.

Jag valde en som hade sydamerikanskt tänkande. Jag valde rätt.

Z’som.

Och det blev rätt. Jag blev otrogen. Jag hade den bästa middag jag nånsin haft. Den trevligaste middag jag nånsin haft.

Bord med utsikt mot det öppna köket. Det tysta köket. Köket där det flöt på i ett bra tempo.

Negronin var perfekt bitter.

Och så kom aptitretarna,

Bra. Bättre. Bäst.

Munsbitar som lovade gott.

Och levererade. Vit sparris med chayote. En chayote följde med till bordet men som dekoration. Och att det fanns en sked bland besticken gjorde det hela bättre för dressingen var en bekräftelse på att det är rätt och riktigt att vara otrogen.

Havskräftan var en god havskräfta. Den låg på stekta bananskivor. Den afrolatinska influensen sade chefskocken som vid det här laget hade gått över till spanska och rekommenderade en mexikansk restaurang i Bryssel. Den ska prövas. Och han ville inte ha 2 ** i Michelinguiden för då blir det stress. Nu var det glädje.

Kräftspadet var en njutning. Man får njuta av att vara otrogen.

Sen klev den råa fisken – hamachi crudo – in på scenen. Ytterligare en rätt där skeden kom till användning. Inget till spillo.

Red mullet. Mullus på svenska. Perfekt stekt, Men nu har jag börjat bli mätt. Det är inga små portioner som serveras.

Babygrisen från Ungern heter Mangalitza. Och där dyker den upp – klicken högst upp- Lulo. Denna frukt som inte kan bestämma sig för att vara söt eller sur – så den är både och.

Ekivok vit ost. Otrohets-ost,

Slutet. Banansorbet med svart vulkanisk salt från Guatemala. Broche de oro.

Saltet.

Jag stenklar och stönar och går ut nöjd i natten. Ingen skam i kroppen. Jag får helt enkelt acceptera att jag är polyamorös vad gäller restauranger.

Bra så.

Det är ett visst motstånd ….

Till och med i Ultravox gamla slagdänga;

”Vi gick i den kalla luften
Frysande andedräkt mot en fönsterruta, låg och väntade
En man i mörkret i en tavelram så mystisk och själfull
En röst som sträcker ut sig i ett genomträngande rop, det stannar kvar hos dig tills
Känslan är borta, bara du och jag, den betyder ingenting för mig
Detta betyder ingenting för mig
Åh, Wien
Musiken väver sig
Spöklika toner, pizzicato-strängar, rytmen kallar
Ensam i natten när dagsljuset bringar en sval tom tystnad
Värmen från din hand och en kall grå himmel, den bleknar i fjärran
Bilden är borta, bara du och jag, den betyder ingenting för mig
Detta betyder ingenting för mig
Åh, Wien
Detta betyder ingenting för mig
Detta betyder ingenting för mig
Åh, Wien”

Ultravox – översättning Google Translate

Det var för 20 år sedan. Men det var en konferens om mänskliga rättigheter i Europa. Jag var barnens ställföreträdare. Alla grupper hade en företrädare. En romsk dam från Finland satt i rullstol. Hon var ung. Hon sade -”Hade jag varit lesbisk så hade jag varit företrädare för 4 grupper”

Nu var det tre grupper.

Sedan dess har jag inte återvänt. Trots nattåg som går direkt från Bryssel. Jag har skyllt på att de är fullbokade.

Men nu är jag här. Och bland det första jag ser är detta. Den mellaneuropeiska toalettstolen. Här ska avföringen studeras noggrant innan spolning.

Det är ett konstigt land.

Men de har bra öl och goda schnitzlar.

På 16 timmar har jag hunnit äta schnitzel två gånger. Så goda är de.

Men som sig bör så vill jag börja varje besök med att komma närmare Gud. Eller i alla fall klättra upp i hennes torn.

363 trappsteg. Svett när man är uppe. Och andras svett på väg upp och på väg ner. Det är en smal trappa med de 363 stegen upp mot 137 meter närmare Gud. Det gnids mot folk. Och deras svett. En voluminös amerikan kommer stånkades upp – jag uppmuntrar honom; – ”320 steps more to go!”

Det är St Stephan som är klätterställningen. Domkyrkan. Det kryllar av folk som inte betalt biljett. Varenda entré-punkt kostar 7 euro och Gud vill bara ha kontanter. Men om man köper samlingsbiljett – så kostar den 25 Euro och då får man trängas i katakomber (skippa det – det är bara högar med benrangel som slängts ner vid nån epidemi för 300 år sedan och så fin-biskopar som fått en kista – och så hattburkar där deras organ förvaras – Österrike är ett konstigt land..), åka hiss upp i ett torn – en lång långsam kö till hissen, klättra 363 trappsteg upp till ett annat torn, se museet och sedan trofésamlingarna (men de kallar den lokalen för skattkammare).

Museet;

Trofésamlingen;

Ett vildsvin stirrar på mig under lunchen. Den är död. Påminner mig om all de där vildsvinen som bökade runt efter bergssluttningen för en vecka sedan i Alpujarra.

Jag vandrar. Tvingar mig själv att tycka att det är en trevlig vandring. En turkiska på Emporio Armani är en pärla. Hon hittar det jag behöver. Jag går ut ekiperad.

Tar en Negroni med whisky (!) istället för gin. Den är ok. Jag skulle vilja be mexikanarna vid bordet bredvid sluta skrika men de ser ut som narcos. Inte damerna – de är mer Reinas de Polanco (utmärkt beskrivna i novellsamlingen med samma namn som Guadalupe Loaeza skrev) – men herrarna! Jag skulle inte bli förvånad om de hade en mariachi-orkester med sig på flyget.

Men det är en rimlig Negroni. Trots skrikande mexikaner.

Vandrar vidare. Det är en vandringsbar stad.

Trots att det är ett konstigt land.

Mitt liv som bergsbonde …

De 22 dagarna närmar sig slutet. I morgon åker jag till Granada för 30 timmar innan hemfärden.

Det har varit 22 lugna arbetssamma dagar. Upp varje morgon för att se vilka skador vildsvinen åstadkommit. En del morgnar har det varit nollskadigt. Andra morgnar har hela åkrar plöjts upp.

Fast som den amatörbonde jag är så tänker jag ju att vildsvinet i fråga identifierade sig som en jordfräs. Det blir fritt fram att plantera i det uppluckrade. Tror jag.

Det växte inget där innan. Så nu är det läge för potatis?

Det tog 2 veckor innan Nora the Dog accepterade mig och slutade hyperventilera. Nu är vi bästisar. Vi sitter på kvällarna vid fiskarna i dammen och hon äter mandlar och jag plockar tistlar från hennes päls. Hon är en tistelmagnet.

Jag trodde jag skulle vara hund- och katt -och husvakt. Men jag blev också en bonde. Det växer. Det frodas. Det torkas ut. Vandring med vattenslang har varit min arvedel. Ena dagen allt nedanför huset. ’”Glöm inte rosorna!”

Nästa dag allt ovanför huset. Och där sker odlingarna. Och vildsvineriet. Och koi -fiskarna i dammen. Dom ja. De två största och blekaste har dött. De bara låg på sidan och flöt. De små röda är fortfarande pigga – så jag antar att det var ålderdom – eller så behöver dammen rensas. Det ligger mycket döda växter på botten.

Fiskare är jag inte.

Katterna.

Jag har alltid gått omvägar runt katter. De är inte att lita på. Ögonen är som web-kameror med connection till Satan. Men de här katterna går inte omvägar runt mig.

Tvärtom. De första två veckorna knackade de på dörren kl 0730 varje morgon informerandes om att de var hungriga. Senaste veckan har lillkatten Matti knackat på dörren vid midnatt informerandes om att det ska sovas med ansiktet i min armhåla. Spinningen är väldigt högljudd samtidigt som det borras i täcket för att komma närmare.

18 timmar kvar på bergssluttningen. 18 timmar kvar som bergsbonde.

Sedan förväntar jag mig en dusch med vattentryck och stabilt varmvatten på hotellet i Granada. Och för att vara säker på att jag får en balans i livet så är det bokat en 4 dygnsresa till Wien i nästa vecka – inkluderande en middag på en restaurang med 1 Michelinstjärna.

Balans.

Jag kan inte vara bergsbonde hela tiden.

Men då och då.