En gammal, en nästan ny och två helt nya

Den gamla. Jag nöp mig i armen när jag såg den första dalen och det andra berget. Allt var så vidunderligt vackert. Ner i dalen som var färgad av cochinealfärgade tyger. Denna lilla kaktuslus som kan ge så mycket rött.

Jag nöp mig i armen funderandes om det var sant att jag var där. Det hade gått fort. Februari 1990. Jag hade korsat Atlanten för första gången. Nytt arbete. Mexico. CentralAmerika. Jag minns av flyget att jag hade ätit för mycket. För ofta. Mellanlandning i Amsterdam och av någon anledning fick jag matkuponger som räckte till en trerätters middag. Dagflyg till Mexico. Mer mat. Taxi efter Viaducto till ett hotell vid Insurgentes. Jag minns att jag knep ihop munnen i duschen på hotellrummet. Vattnet var inte drickbart. Tänkte jag. Trodde jag.

Det var en vända till Nicaragua först (räksallad på Aeronicaflyget – min kollega fick den).

Ja- Jag minns maten under mina resor.

Och till El Salvador. Och sedan det vackra. Det farliga. Guatemala. Landet som jag under 3 år besökte ett 15-tal gånger. Efter det har det bara blivit 2 gånger.

Landet där så mycket hände. Där en amerikansk nunna påstod att jag var veterinär – för det var mindre farligt för lokalbefolkningen än besök av en svensk biståndsarbetare.

San Andres Sajcabajá, där varje gång man flyttar på “stenen” – en relief med ett helgon på, så blir det jordbävning. Säger de. Men det jordbävas ofta i den trakten.

San Andrés Xecul. Byn med den gula kyrkan.

Den enda byn där huipil – blusarna har djurmotiv.

Jag har en i min ägo. Snart 30 år gammal. Och färgerna lyser klart. Fortfarande. Jag minns kvinnan som broderat i 3 månader och ville bara ha 25 dollar för blusen. Hon fick mer. Jag prutade uppåt. Blusen luktar fortfarande vedeldning.

Guatemala. Varje resa gav minnen för livet.

  • Servitrisen i Quetzaltenango som påstod att de hade Café Espresso. Serverade bryggkaffe -“men hon serverade den väldigt snabbt“. Hon hade humor. Svarade “lite Mai och lite Tai” när jag frågade vad som fanns i cocktailen MaiTai.
  • Jakten efter de sju symaskinerna som hade donerats till en grupp änkor. Över tre berg med vandringsstart kl 0400 i gryningen. Jo – de fanns där de där symaskinerna liksom burken med majonnäs från gårdagsmiddagen som hade vandrat i förväg till symaskinsbyn. Den middagen ja. Överrraskande middag. Rostad franska. Kokta ägg. pommes frites.

-“Är detta en vanlig middag?” frågade jag försiktigt.

“Inte för oss men för er!”

“????”

-” Vi hade en amerikan här i 3 månader och det här var det enda han åt!”

  • Lärarinnan som åkte med 3 svenskar i en bil. Hon frågade om familjer – om barn. Och alla 3 svenskar var frånskilda.

-“Hur länge var ni gifta?”

Hon fick svaren och var tyst en stund. Och sedan;

“Aha! I Sverige gifter man sig för en period!”

Det stämmer nog.

  • Amerikanskan som sökt sig dit för att dödas. Det var det farligaste stället på jorden hade hon läst sig till och självmord var inte att tänka på. Hellre bli mördad. Hon dog inte under de timmar vi bodde på samma hotell. 3 gäster. Stort hotell. Märkliga drömmar.

-“Va? Bodde ni där? Där bor man inte. Det hotellet blir alltid överfallet för det ligger så öde.

Det blev inte överfallet den natten.

  • Fyrverkeri? Så här dags? 0600 i gryningen.

Inget fyrverkeri. Efter vägen ligger de dödade soldaterna som hade hamnat i ett bakhåll från guerillan. Där kör vi förbi.

Jag hade gått upp i gryningen – före 0600 för att simma några längder i hotellets pool. Jag simmade ända tills en vaktmästare stirrade på mig. -“Upp!” sade han. Han hade precis lagt ut ett lager klorpulver på vattenytan. Morgondimman lurade mig. Jag såg inte klorpulvret. Men kände det på kroppen när jag klev upp. Vitare än vanligt.

Ett land fyllt av minnen. Fina minnen. Hemska minnen. Människor jag träffade vars minnen inte borde finnas.

Nu åker jag tillbaka dit. Nästan 30 år senare.

Men jag ska till det nästan nya landet först. Där har jag varit i tre dagar. 2017. På ett hotell. Inte utanför hotellet. Inte för att det skulle ha varit farligt utan för det digra programmet. Jag satt i en panel med 6 andra män och pratade om hur få kvinnor att bli medlemmar i kooperativ. Salen var fylld av kvinnor. Det var sista gången jag var med i en #allmalepanel. Räcker så.

Nu blir det 6 dagar i landet med alla kullar. Fördubbling jämfört med senaste vistelsen. Och inte bara ett hotell denna gång.

De två nya länderna är inte speciellt kulliga, Tror jag. Jag har ju inte varit där. Men de är spridda på varsin del av klotet. 12 691 km mellan länderna. Land 1 pratar alla väldigt gott om. Förutom den kinesfinansierade statyn.

Land 2 – där kommer min granne på våning 3 ifrån. Eller halva hon. Resten av henne är från Frankrike.

Resa 1 – 9790 kilometer

Resa 2 – 5485 kilometer

Resa 3 – 9506 kilometer

Resa 4 – 8963 kilometer

Allt inom 6 veckor. Flygskam? Ja. Men ingen av res-syftena går att ordna via datoriserade möten.

Ansiktena! Ansiktena!! Ansiktena!!!

Inte ungdomarnas ansikten.

Utan männens. Männen i en #AllMalePanel som deltar i ett möte arrangerat av EU och civilsamhället om hur stärka deltagande i kommande val till Europaparlamentet.

Och där fick Greta Thunberg prata. När hon kallades fram till talarstolen så fick hon svårt att komma fram. Fotografer växte upp som svampar ur jorden efter ett höstregn. Överallt. Hon har verkligen rockstjärnestatus.

-“Hon talar för tomma rum..” hävdarna kan dra något gammalt över sig,

EU politiker och tjänstemän omger sig gärna med barn och ungdomar. Framtiden liksom. -“Barn ligger mig varmt om hjärtat..” (som om barn vore värmeflaskor… )När jag senast satt i Bryssel så räknade jag i EUs biståndsrapport för 2004 fram 64 foton på barn men barn var bara omnämnda ett fåtal gånger i texten. Barn som dekoration. Barn som framtid. (Fast de lever här och nu..)

Därför mulnade ansiktena till när Greta sade “Det finns politiker som inte vill prata med oss ungdomar. Det är ok för vi vill inte prata med dem heller. De ska prata med vetenskapsmän i stället!

Och – “Vi strejkar från skolan. Men vi har ändå gjort vår hemläxa. Det har inte ni för ni lär er ingenting!

Och när hon lämnat scenen och ansiktena börjar tala så blir det återgång till det som alltid varit. Typ -“Det finns hopp för framtiden för dessa ungdomar är så aktiva. När vi lämnat politiken så tar de över och kanske gör de ett bättre jobb än vi. ”

Kanske?

Kanske??

Kanske???

******

fortsättning…

På väg hem för att rasta hunden (assistenten) under lunchrasten så fylls tunnelbanevagnen av ivriga glada barn. Barn med hemmagjorda plakat. De är på väg till demonstrationen. Ivern sprutar ur mun och öron.

Nästa station. En man vars historia jag inte känner men han har också ett hemmagjort plakat med en bön om hjälp. Han vänder i dörren. För många plakat i vagnen. Ingen kommer att se hans plakat. Men nästa vagn är likadan. Plakatfyllt.

Nästa tanke…

jag var också ung och aktivist en gång…” ser ansiktena ut och tänka. Om de saknar den tiden vet jag inte. Men de blev uppätna av organisationer. Organisationer som de nu leder. De sitter i paneler och pratar fritt – inte från hjärtat – utan från minnet. Rutin-tal. Inrutade tal. En sorts recycling.

Tänk om de vore gamla och aktivister….