De går mot varsitt håll med försiktiga steg…

Den ene för att inte slita på skorna.

Den andre för att komma igång med dagen.

Det skiljer nog 60 år mellan dem. Minst. Den äldre går upp och ner för Quai de Commerce varje morgon. Vi möter honom 2 gånger varje morgon. Vi går fort. Han tar sig fram steg för steg. Vi har börjat hälsa på varandra.

-”Bonjour!” Han mumlar tillbaka med ett leende. Han stannar upp i det långsamma steget och följer assistentens studsande och sniffande bland buskarna. Han ler. Vi möter honom igen 10 minuter senare när vi är på väg tillbaka från parken. Han har inte tagit sig långt. Ett steg i taget. Händerna knäppta bakom ryggen. Försiktiga steg. Prydlig rock. Varm halsduk. Läderhandskar. Vattenkammat hår. En man med pondus. Trots de försiktiga stegen.

Han möter inte bara oss utan också den andre vandraren. Som går lika försiktigt. Händerna nerkörda i jackfickorna. Axlarna hopkurade. Huvan nerdragen över ansiktet.

Jag tror han har gått hela natten. Försiktigt. Inte slita ut skorna. De är nog de enda han har. Han är i början av livet. 20 nånting. Inte på väg någonstans. Vägen är hans vandring. En till i raden av de alltfler unga afrikanska män som står vid Place D’Yser. Väntan. Ett dagjobb lockar. Men det är få dagjobb som dyker upp. En bil stannar. 20 unga män rusar fram. Men bilen skulle bara parkera. Inget dagjobb. Inte nu. Kanske sen.

Igår vid Parc Maximillien. En parkerad skåpbil. Soppa. Varm soppa. 150 män i tålmodig kö. Väntan. På soppa.

En går för att komma igång med dagen. En annan går för att det inte finns något annat att göra.

Och det kliar i mitt huvud. Jag vill veta mer om dem. Om bägge. Under tiden fortsätter jag fantisera. Om deras liv. Om deras vandringar.

Vattnet skiljer dom åt

Rundan tar oss mellan 2 världar. Vi går till parken bakom Tours&Taxis. Parken där man kan träna att gå på lina. Parken med pelaren med de mänskliga rättigheterna. Bygget går långsamt. De gamla tåghallarna ska byggas om till ett shoppingcenter. Tror jag. Oklart vad de bygger.

Detta är en tom värld. Inte mycket mänskligt liv. Någon enstaka cyklist.

Vi söker liv. Går över bron vid den gamla hamnen. Kanalen som borrar genom staden och skiljer världarna åt. Till höger Det trångbodda. Till vänster Det luftiga. De stora terrasserna lutar sig framåt för att få mesta möjliga vattenutsikt. Men om de höjer blicken och tittar tvärs över kanalen, kan de se de graffititäckta tegelväggarna, husvagnarna, plåtskjulen och de påbulsade stora täckjackorna som höljer sig över frusna ihopkrupna immigrant-axlar. De som är till höger om kanalen har inga inredningsproblem. De fryser. Plastkassar från Delhaize som rymmer deras ägodelar. En sovsäck sticker upp ur en kasse. Det är 2 plusgrader men det känns som 2 minusgrader.

På ena sidan kanalen hyrs en 120 kvadratmeters lägenhet – ”perfekt för den lilla familjen” står det på plakatet – ut för 1150 Euro + 150 Euro för underhållet + 100 euro för garageplats. För den lilla familjen.

På andra sidan kanalen är den förfallna lagerlokalen 10 gånger större, Hur många som bor där vet jag inte. Men de kommer ut från byggnaden – den ene efter den andra. Afrikaner. Väntandes. Jag vet inte på vad. Några av dem matar måsarna som skränar runt efter bröd.

På den vänstra sidan är det folktomt. Vinbaren har stängt. Lokala butiken är bara öppen på förmiddagarna. Spökstad med höga amorteringar.

Går vidare. Till Parc Maximilien. Nästa plats av väntan. Där är de ännu fler. Afrikanerna. Väntades. Jag vet inte på vad. Fler än 500 migranter. Jag måste googla för att försöka förstå varför parken är en samlingsplats.

Svar; lastbilar parkeras i detta område när chaufförerna vilar. En del försöker gömma sig i lastbilarna för att söka ta sig till England. Andra är här för asylansökningscentret är i närheten. Men säkert är många här för att andra är här. Andra som kan veta något – ha information. Nåt hoppfullt.

Detta är 500 meter från mitt trygga hem.

Kontrasternas stad. Stora lägenheter byggs mitt mellan samlingsplatser för bostadslösa migranter. Höghuset med de stora terrasserna har enstaka lampor tända på kvällarna. Ytorna värker ut sig. Men bara 100 meter åt varje håll trängs folk ihop sig sovandes på pappskivor lagda ut över den leriga marken. Smörgåsar från den lokala kyrkan delas ut på söndagarna.

Det är vinter.