När kejsaren och kejsarinnan börjar bli nakna

Kristdemokraterna och centerpartiet under spärren. Börjar bli en vana. När en kris inte längre är tillfällig utan konstant är det dags att försöka med något nytt. Inte mer av samma. Inte mer av “vi ska planera” (kd) eller “småföretag” (cp). Men för att kunna ändra behövs annat än mantran som om “så länge det är kul” – för det kan inte vara kul att vara i en ständig kris.
Egentligen tycker jag att partierna borde byta partiledare med varandra. Eller egentligen tycker jag ju inte det. Men kd behöver en ivrig bäver, en som tjatar och tjatar om samma sak. Det partiet försöker nämligen bli en sorts borgerlig light men har sin grund i fasta principer som man inte ruckar på. Så en tjatmoster till ledare i stället för den glade typ man har idag. Allt för att hitta vad man egentligen ska pyssla med. Snabbt. Och sluta planera. Och det räcker det inte med att hylla familjen som alltings grund. Kanske for 80 ar sedan. Men inte nu.
Cp å sin sida behöver någon som lättar upp det hela efter åratal av bredbent plöjande i en allt torrare mark. När någon säger “nu ska vi ha det roligt” så brukar det bli lätt krystat. Som uppmaningen “Var spontan!” Men det racker inte med att som Stureplanscentern vill – se ett nytt ansikte, for att folk trottnar pa de gamla ansiktena. Det ar inte ansiktet som ar centerns problem, det ar letande efter en nisch. En politik. Nagot som ar storre an att vara Smaforetagarforbundet.
Så hur kan det komma sig att partierna fortsätter harva på och ledarna ler som om inget hade hänt (det inkluderar
Ohly som tappat 5 val i rad)? Ja-sägare runtomkring? Ett team som är närmast ledaren som inte vågar säga att kejsaren och kejsarinnan börjar bli alltmer nakna?

Centerpartiet borde vara andhålet och räddningsplankan…

….för den borgerlige väljaren som inte riktigt tror på de nya moderaternas “min röst hörs nu från vänster i rummet”, eller det föråldrade folkpartiet med sin märkliga katederdisciplin (i en värld som kräver tänkande skapande människor så har FP hakat upp sig vid lydande människor som framtidens modell) eller på kristdemokraterna som trots sin pigge twittrare till partiledare har en konservativ massa som grund- så alltså (andas..) centerpartiet borde vara alternativet för den som är mer fritänkande borgerlig, lite mer alternativt borgerlig, sådär allmänborgerlig. Men inte. Istället har partiet försökt nischa in sig som småföretagetpartiet. Livsfarligt. Ett parti för en grupp utesluter så många andra grupper. Maud Olofssons “nu tar vi hand om den del av kakan som är småföretag” är inte en listig lösning om man vill ha breda väljargruppers stöd. Så kraven på byte av partiledare är lätta att förstå, men det borde följas av krav på politiska förändringar också. Centerpartiet har alla förutsättningar för att bli borgerlighetens uppsamlingsheat.

Sedan är det som proppen går upp. Alltfler kräver Mauds avgång. Det väcker liv på Lars Ohly som skyndar sig att skriva en debattartikel i den enda fråga där vänsterpartiet just nu kan profilera sig – Afghanistan.
Sorry att jag inte kommenterar vad Ohly skriver- men min tanke vid läsningen var – uj, nu gäller det att skapa profil omkring sig… Det var ju inte precis något nytt som han skrev i artikeln – bara att han har varit i Afghanistan – men det var ju flera veckor sedan.
Maud däremot är tyst. Väldigt tyst.