Näsorna som sticker fram…

Håll det fysiska avståndet –

Det är unga näsor. De där näsorna som sticker ut. Det är minst en i varje tunnelbanevagn. De som inte kan täcka näsan med den mandatoriska masken. En tuggar tuggummi så frenetiskt så masken glider ner på adamsäpplet. Jag stirrar på dem. Men de ser bara sin skärm.

Annars så är det påmaskat. Och om det fungerar eller inte vet jag inte. Men det är i alla fall något. Något man kan göra. Förty det ökar. Rejält. För 2 veckor sedan var det 2 döda/dag. Nu är det 10. Sjukhusen i Bryssel säger att de har fullt. Upp. 2000 nysmittade/dag i landet. Och med Bryssel som värsta smitthärden.

Så varför åka till kontoret varje morgon? Jo – det behövdes en balans i livet. Att se människor i vardagen. Att rutinerna livet mer. Att se kollegor. På riktigt. Inte på en liten skärm.

Kvart i sju på morgon går assistenten och jag ut för att sniffa på buskar. I mörkret. Vinsten med mörker är att vi kan se in i folks hem. I morse var det klädprovning i ett fönster till höger framför en hiskeligt taklampa som hängde ner nåendes nästan ner i golvet. Till vänster var det gäspningar.

Det är ljumma morgnar. Vandringsvänliga morgnar. Vi sparkar i höstlöven.

******

I övrigt – Sverigedemokraternas budget med 80 miljarder lånade kronor för att få fart på ekonomin när ekonomerna säger att det inte behövs. Alltså är de utlovade 10 000 kronorna ett rent försök till att puffa upp opinionssiffrorna med lite framtida muta. Sverige demokraterna är det parti där sympatisörerna minst litar på vetenskapen. Det märks.

Kristdemokraterna – ”vi måste förbättra sjukvården!” – Ja, gör det i de landsting där partiet är med och styr. Varsågod att börja.

Trump. Väntar på uttalandet – ”ingen har botat sig så snabbt från Covid-19 som jag. Läkarna är förvånade. De har aldrig sett någon motarbeta Kinaviruset så snabbt som jag” Endera sekunden kommer det.

Svarta hål och Nobelpris. Vinna pris för något som ,man aldrig kan utforska – bara kika lite på från håll. Utan att veta vad som finns i hålet. Bara matematisera lite omkring hålets fasoner.

Sen gick vi ut i kvällen. Det vankades mat. Räkkroketterna. Smalt. I munnen. Assistenten fick sitt vatten innan jag fick min öl.

Och när vi var inne på lammkotletterna – feta och fina – så kom emailet från myndigheten. Bubblan är nu 3 istället för 5. Bubblan är de man kan umgås med utan mask. Restaurangbord får bara ha 4 personer – jag tror det var 8 eller 10 tidigare. Arbeta hemifrån!!! Och jag som precis börjat lämna hemmet.

Tillbaka till ovissheten

Sociopater

Assistenten på bilden har inget med rubriken att göra – förutom när han ser en duva.

2,4 km vandring till kontoret. Assistenten följer med. Det är uppförsbacke. Vi iakttar. Vi sniffar. De masklösa är många. Och det är inte med skammens rodnad som ansiktena är bara. Det är med rak rygg och det-här-gäller-inte-mig min. Stolt vandring med tveksamt innehåll.

Det är alltså masktvång i Bryssel. Säkert i 2 veckor till. Siffrorna går ner. Sakta. Och det här med maskfrihet får en bild när den brasilianska studien beskrivs . Använder du mask? Gör ett personlighetstest! Och de avmaskade visade sig ha narcissistiska, sociopatiska drag. Och jo – i diskussionstrådarna i Life in Belgium på Facebook är maskmotståndarnas profiler baröverkroppade och muskelspända. Framför spegeln liv. Jag först och jag sen. Varför skulle regler gälla mig?

Jag gillar inte masken. Det blir varmt. Jag blir svettig på överläppen. Det kliar. Men det är ett måste och jag klarar det. Om den fungerar som skydd det vette fasen men det känns som ett bidrag till det gemensamma motståndet.

Kontoret. Armbågshälsningar. Avstånd. Assistenten sniffar runt. Kör upp nosen på olämpliga ställen på kollegorna. Alert. Nytt område. Nytt fält. Första besöket.

Under vandringen till kontoret på de tidigare välbekanta gatorna kommer fenomenet fram. Det som varit borta i flera månader.

Praktikantbredd.

De är tillbaka. De internationella unga. De som går i bredd beredda att ta över världen i morgon eller i övermorgon. Assistenten agerar bowlingklot och kör rakt igenom praktikanthögarna. De faller inte men deras världsövertagande får sig ett hack.

Senare ska vi vandra tillbaka till de tre eftermiddags- o kvällsmötena. Vi ska fälla några breddgående praktikanter på vägen. Löfte.

100-åringen som stör mitt i semestern

Första mini-semesterdagen. Då vill International Labour Organisations kooperative chef intervjua. Hedrad så det är bara att stryka en skjorta. Ställa upp. Kooperativa avdelningen fyller 100 år och det vill de fira genom att intervjua kooperativister.

Assistenten ligger bredvid på sängen. Intresserad i en minut. Sedan börjar gäspandet. Tyst först. Tills det blir till ett tjut.

Assistenten är trött på allt prat framför datorn. Enda gången han sätter sig ner och stirrar är när han känner igen en röst. Språkkompisen från Kristianstad har han börjat hälsa på. Chefens röst får honom att rusa till datorn.

Vi var olagliga igår. Först idag såg jag att det råder masktvång i området runt St Catherine. Där plöjde vi genom folkmassorna utan mask. Full färd framåt mot den grekiska restaurangen. Bot och bättring utlovas. Annars vankas det 250 euro i böter.

Nu börjar oron stiga i Belgien. Igen. Från att 0,6 % av proven varit positiva så är det uppe i 6-8%. Men det är inte på långa vägar så illa som det var i mars -april med 300 avlidna/dag. Nu handlar det om 2/dag. Har behandlingarna blivit mer effektiva? Eller? Vet inte.

För övrigt var samtalet med Simel det första samtalet på flera månader som inte handlade om Corona. Eller nämnde Corona. Ovant.

Jag kom på mig själv igår i tunnelbanan stirrandes ilsket på mannen med den fallna masken. Jag kom på mig själv stirrandes häpet på de som har strutmasker så de ser ut som fåglar. Jag kom på mig själv stirrandes på en dam med hemmasydd mask som inte nådde upp till näsan. En tanga-mask.

Jag stirrar mer än jag gjorde förr.