Sociopater

Assistenten på bilden har inget med rubriken att göra – förutom när han ser en duva.

2,4 km vandring till kontoret. Assistenten följer med. Det är uppförsbacke. Vi iakttar. Vi sniffar. De masklösa är många. Och det är inte med skammens rodnad som ansiktena är bara. Det är med rak rygg och det-här-gäller-inte-mig min. Stolt vandring med tveksamt innehåll.

Det är alltså masktvång i Bryssel. Säkert i 2 veckor till. Siffrorna går ner. Sakta. Och det här med maskfrihet får en bild när den brasilianska studien beskrivs . Använder du mask? Gör ett personlighetstest! Och de avmaskade visade sig ha narcissistiska, sociopatiska drag. Och jo – i diskussionstrådarna i Life in Belgium på Facebook är maskmotståndarnas profiler baröverkroppade och muskelspända. Framför spegeln liv. Jag först och jag sen. Varför skulle regler gälla mig?

Jag gillar inte masken. Det blir varmt. Jag blir svettig på överläppen. Det kliar. Men det är ett måste och jag klarar det. Om den fungerar som skydd det vette fasen men det känns som ett bidrag till det gemensamma motståndet.

Kontoret. Armbågshälsningar. Avstånd. Assistenten sniffar runt. Kör upp nosen på olämpliga ställen på kollegorna. Alert. Nytt område. Nytt fält. Första besöket.

Under vandringen till kontoret på de tidigare välbekanta gatorna kommer fenomenet fram. Det som varit borta i flera månader.

Praktikantbredd.

De är tillbaka. De internationella unga. De som går i bredd beredda att ta över världen i morgon eller i övermorgon. Assistenten agerar bowlingklot och kör rakt igenom praktikanthögarna. De faller inte men deras världsövertagande får sig ett hack.

Senare ska vi vandra tillbaka till de tre eftermiddags- o kvällsmötena. Vi ska fälla några breddgående praktikanter på vägen. Löfte.

100-åringen som stör mitt i semestern

Första mini-semesterdagen. Då vill International Labour Organisations kooperative chef intervjua. Hedrad så det är bara att stryka en skjorta. Ställa upp. Kooperativa avdelningen fyller 100 år och det vill de fira genom att intervjua kooperativister.

Assistenten ligger bredvid på sängen. Intresserad i en minut. Sedan börjar gäspandet. Tyst först. Tills det blir till ett tjut.

Assistenten är trött på allt prat framför datorn. Enda gången han sätter sig ner och stirrar är när han känner igen en röst. Språkkompisen från Kristianstad har han börjat hälsa på. Chefens röst får honom att rusa till datorn.

Vi var olagliga igår. Först idag såg jag att det råder masktvång i området runt St Catherine. Där plöjde vi genom folkmassorna utan mask. Full färd framåt mot den grekiska restaurangen. Bot och bättring utlovas. Annars vankas det 250 euro i böter.

Nu börjar oron stiga i Belgien. Igen. Från att 0,6 % av proven varit positiva så är det uppe i 6-8%. Men det är inte på långa vägar så illa som det var i mars -april med 300 avlidna/dag. Nu handlar det om 2/dag. Har behandlingarna blivit mer effektiva? Eller? Vet inte.

För övrigt var samtalet med Simel det första samtalet på flera månader som inte handlade om Corona. Eller nämnde Corona. Ovant.

Jag kom på mig själv igår i tunnelbanan stirrandes ilsket på mannen med den fallna masken. Jag kom på mig själv stirrandes häpet på de som har strutmasker så de ser ut som fåglar. Jag kom på mig själv stirrandes på en dam med hemmasydd mask som inte nådde upp till näsan. En tanga-mask.

Jag stirrar mer än jag gjorde förr.