2,4 km vandring till kontoret. Assistenten följer med. Det är uppförsbacke. Vi iakttar. Vi sniffar. De masklösa är många. Och det är inte med skammens rodnad som ansiktena är bara. Det är med rak rygg och det-här-gäller-inte-mig min. Stolt vandring med tveksamt innehåll.

Det är alltså masktvång i Bryssel. Säkert i 2 veckor till. Siffrorna går ner. Sakta. Och det här med maskfrihet får en bild när den brasilianska studien beskrivs . Använder du mask? Gör ett personlighetstest! Och de avmaskade visade sig ha narcissistiska, sociopatiska drag. Och jo – i diskussionstrådarna i Life in Belgium på Facebook är maskmotståndarnas profiler baröverkroppade och muskelspända. Framför spegeln liv. Jag först och jag sen. Varför skulle regler gälla mig?

Jag gillar inte masken. Det blir varmt. Jag blir svettig på överläppen. Det kliar. Men det är ett måste och jag klarar det. Om den fungerar som skydd det vette fasen men det känns som ett bidrag till det gemensamma motståndet.

Kontoret. Armbågshälsningar. Avstånd. Assistenten sniffar runt. Kör upp nosen på olämpliga ställen på kollegorna. Alert. Nytt område. Nytt fält. Första besöket.

Under vandringen till kontoret på de tidigare välbekanta gatorna kommer fenomenet fram. Det som varit borta i flera månader.

Praktikantbredd.

De är tillbaka. De internationella unga. De som går i bredd beredda att ta över världen i morgon eller i övermorgon. Assistenten agerar bowlingklot och kör rakt igenom praktikanthögarna. De faller inte men deras världsövertagande får sig ett hack.

Senare ska vi vandra tillbaka till de tre eftermiddags- o kvällsmötena. Vi ska fälla några breddgående praktikanter på vägen. Löfte.