Och så kommer friden ….

… efter tre dagar av pustande. Tre dagar av tre dagliga klädbyten. Tre nätter av att vrida runt i sängen med jakt efter en sömn som kräver kyla.

London fortsätter steka sin befolkning. Men ungefär vid Bristol-kanalen börjar barmhärtigheten. Till och med regn i natt. Jag ville sova med öppet fönster men -”då kommer fladdermössen som bor under taket in”.

Jag sov med stängt fönster. Med sval kudde. Barmhärtigheten finns i Wales.

Huset heter Pant Yr Onen. – det ihåliga trädet. Det väcker fantasier. Det måste vara det döda trädet på ängen bakom huset som gett namn till huset.

Igår gick vi över ängarna.

Det är syre överallt. Överdos av syre.

Vi går förbi grannen 2 km bort. Grannen med överdos av varningsskyltar.

Värden tror det handlar om att bondens får brukar kliva in på den tomten. Jag tror inte får förstår förbudsskyltar. Så det måste dölja sig något annat bakom alla varningar och förbud grannen skyltar för. Och emot.

Hästarna.

De manar inte till förbud.

Vi går förbi saksamlaren. Han har brett ut sina saker – mest dörrknoppar – på bägge sidor av vägen. Han åker runt på marknader och säljer saker. Värdfamiljen har köpt dörrknoppar av honom. Men han har massor av dörrknoppar kvar.

Började se om serien River igår. Två skäl ; Nicola Walker och ja… hunden här heter ju River.

Jag har ett svagt minne av vem mördaren är. Men det spelar ingen roll. Det är kvaliteten på serien. Inte en dålig scen .

River -som den Eurasier hon är – var lite avmätt i går.

-”Somehow I have a slight memory of having met you before but unfortunately old chap you didn’t make a strong impression.

Det var igår.

Idag var det -”Why have you been sleeping so long? I have missed you!”

Eurasiers är svårflörtade. Reserverade. Lite högadels-dam ;-“We haven’t been properly introduced so you can’t touch me!

Idag vandrar vi över domänerna. Bägge utan koppel. Fram till det blöta gräset. En av oss väljer att avstå.

-”It’s awfully wet!”

När det torkat upp går det bra.

Värdfamiljen reser iväg . Ett antal slott i norra Wales – med Tudor- spår ska poddas om. De är Tudorister med Anne Boleyn som special ämne.

Det visar sig att 65% av de som bokar in sig på deras Tudor-tours är från USA.

Ett historielöst folk som letar historiska rötter som förmodligen är från religiösa fanatiker från Plymouth och inte från Tudor-familjen.

Under tiden andas jag syre i denna f d bondgård från mitten av 1700 -talet. Tjocka sneda väggar. Fönsterbräden att sitta bekvämt på. Förra ägarnas familjebildning inpräntat i storköket.

Och så fladdermöss under taket. Det är frid. Det är syre. Även för dem.

Mitt liv som klorofyll.

Söker skugga i Wales ….

Det börjar redan när jag sätter min fot på Walesisk mark. Cardiff flygplats.

Het cement. Taxi? – 45 minuters väntan. Buss – 37 minuters väntan. Uber? – 2 minuter.

Jag får en föreläsning om att de ordinarie taxibilarna har knuffats ur marknaden av Uber. Säger Uber-föraren.

Barry. Staden jag sett på TV. Gavin&Stacey. Tyvärr såg jag juluppföljningen – som sändes 15 år efter första avsnittet. Och där dog minnet av att det var en bra komediserie.

Det är inte långt till Trinity Street där ”Gwen bodde”. Huset är nu en sorts vallfärdarmuseum. Jag avstår. Gatorna dallrar och jag håller mig till husväggar i skugga.

Hotellet – Mount Rooms – är billigt. Det förstår jag när jag kliver in på rummet. Badrummet är större än sovrummet. Badrummet är litet. Jag har en utsikt mot en bakgård med MCDonaldskartonger och cigarettfimpar.

Men det är ju bara en natt.

Morgonen efter kommer varningarna.

Åk bara tåg om det är absolut nödvändigt”

Det är det. Jag ska vidare. Swansea. Tåget är bara 2 minuter försenat.

Tanke för framtiden; kalla mig Allan Ford. Det lär förvirra Walesare.

Swansea är lika hett. Eller mer. Dock finns en fläkt på hotellrummet, Och receptionisten bjuder på en Gin&Tonic eftersom rummet inte var klart.

Svalkande. Berusande.

Swansea museum. I receptionen säger de att jag ska se mumien först. Jag letar upp mumien. Han heter Hor. Men han ligger i en sarkofag så Hor syns inte till. Utom på ett röntgenfoto.

Det är inte ett stort museum.

Men Dylan Thomas har satt sig i form av en staty utanför.

Bokar middag på en restaurang. Som inte finns. Eller den finns men är inte öppen. Fast den skulle vara öppen. Jag avbokar och det var bra för senare ser jag att det är en nattklubb.

Fredag. Lite svalare. Men bara lite. Dräller på ett varmt museum innan tåget till Carmarthen.

Och då ser jag dom. Molnen! Halleluja!

Det lovas svalka. Det ges till och med ett lätt regn. Finemang! Svett adjö.

Firar med en cocktail och salt ostburgare.

Carmarthen,. Romarna var först. Sen var det ständiga slagsmål mellan engelska kungar och walesiska prinsar. Och så föddes trollkarlen Merlin i en grotta utanför staden.

Det var ett tag den största staden i Wales. Men sen kom kolgruvorna och Carmarthen blev en liten stad. Men under andra världskriget blev det lite centralt igen. BBC flyttade sitt högkvarter för Wales från Cardiff till Carmarthen. Färre bomber.

Upptäcker att det finns Överkalix-inflytande här. Betoningen på ortsnamn ligger på första velsen. Det är Caaarmartn och inte Carmaaaarten.

Stadens museum ligger inte i staden utan en bra bit utanför _ så jag tar mig till det andra museet. Paranormalitet! Ett kapell som tidigare användes av baptisterna tills församlingen tynade bort. Dopbassängen under altaret är kvar. Marmor säger de.

Men nu är det ett museum där det hålls seanser och där olika föremål är gröna (snälla) gula (neutrala) och röda (onda!!).

Jag. Testar allt som man ska testa. På uppmaning att ta ett djupt andetag. Det hjälper inte. Inget händer. Inte ens vid de röda figurerna. Men det är en lärorik plats. och man får lyssna på en tyska som utsätts för exorcism. Hon dog sedermera av svält.

Carmarthen ger mervärde. Glad att jag stannade här i nästan 24 timmar.

Men som andra städer i Wales – ett överskott av stängda butiker, igenbommade hus, glassplitter. Nerförsbacke.

Nu en timmes bussfärd till Newcastle Emlyn. Bunkra upp mat för en vecka. Frisbee är inhandlad. Trädgården är stor. River springer fort.

Främling i främlingarnas land

Om jag förstår det hela rätt så är ursprunget till namnet Wales =främling eller utlänning. Walha.

Så jag är en främling bland främlingar. Tågar från Paddington;

Där är alla främlingar. Främst japaner som attackerar björnen Paddingtons bänk och plattform 9 3/4 med kameror i högsta hugg och med uppropande till sina barn om hur de ska posera.

Men sakteligen börjar Walha närma sig. Jag ser fåren.

Jag ser stationsskyltarna och uppmaningar. Jag tänker att det är ett komplicerat språk men sen får jag det förklarat att om man bara känner till vilka ljud bokstäverna vill ha – så blir det enklare.

Fan trot.

Första natten i Albertawe – så kan Swansea också kallas – ”mynningen av floden Tawe”. Känd för poeten Dylan Thomas och får nåt annat. Säkert. Det är gråmulet. Fuktblöta hus. Ett 2 * hotell med den piggaste receptionisten nånsin. En öl och en kycklingburgare och en singel malt som hon häller upp som en dubbel malt. Bra så. Pensionärer och vägbyggare och jag.

Och en hare.

Tågar vidare. Till Carmarthen. Vi är 5 passagerare på hela tåget. Det smakar utflyttning. Eller att folk är på semester. Eller att folk inte åker tåg.

De åker inte heller buss. Jag är enda passageraren mellan Carmarthen och en bra bit på den krokiga vägen mot Castellnewydd Emlyn = Newcastle Emlyn. Staden med 1144 invånare.

Passerar det nationella ull-museet. Det vill jag inte besöka.

Passerar ett samhälle täckt av varningsskyltar och container-hem. Det vill jag inte heller besöka.

Men jag måste besöka Newcastle Emlyn. Där finns närmaste affär.

Familjen vars hus och hund jag ska passa har bara bott en vecka i huset. Sicksack mellan flyttkartonger och nymålade väggar. Men det är en gudagod plats att vara. Grönt så man behöver inte korsa floden för att se om gräset är grönare på andra sidan. Det kan det inte vara.

Mitt uppdrag. Eurasiern River. Stor risk att detta blir en total favorit.

Det blir en vecka här. Eller 6 dagar. Lite oklart när familjen återvänder. Men jag är en flexibel pensionär.

Efter dagarna med River blir det 2 eller 3 dagar i Caerdydd = Cardiff. Uppgift= gå i Gavin och Staceys fotspår. Fast Stacey bodde ju i Barry – några mil söder om Caerdydd. Blir det 3 dagar i Caerdydd så blir det en vända till Barry.

Sedan två familjer i London-trakterna som ska ha omvårdnad och skötsel. En hel månad som främling i britternas land.

I september nästa år återvänder jag till Wales. Pencoed med 9166 invånare och minst 2 hundar. Jag ska vakta de två hundarna. April – maj = Manchester. 1 hund.

Än så länge är 2026 ett öppet ark. Förutom Manchester och Pencoed.

Och så var det det där med boken som ska skrivas….

Det tjatas. -”När skriver du boken? Vi är många som vill läsa!”

Folk är snälla.

Men den finns ju där, I tankarna, Ingen jävla Nordic Noir där man som Mons Kallentoft ska tänka ut det vidrigaste sättet att mörda nån. I verkligheten är det stekpannor i fyllan som är det vanligaste sättet att mörda nån. Eller en rostig morakniv i buken. Inte en glaskista med sugrör 1 meter under marken eller inmurning i en vägg.

Däremot är ju Val McDermid’s – ”skjut och lägg kroppen i en stia med hungriga grisar men glöm inte bort att ta bort spännet till bältet för det äter inte grisar” ett bra sätt att göra sig av med mordoffer. Men jag ska ju inte mörda nån. Jag ska skriva en bok.

Kanske.

Kanske.

Det finns två olika scenarios för boken;

  1. Hundpassare som försvinner en efter en efter att ha blivit godkända av en hundägare i Dolomiterna. Men det ska inte vara typ den amerikanska studenten som försvinner och så kommer Liam Neeson väsandes och hotar att bryta varje ben i kroppen på Dolomiter-typen. Nej – det ska vara som i filmen som 30 år senare inte lämnat tankarna – ”Picnic at Hanging Rock” . Hundpassarna försvinner en efter en. Deras profiler på hundpassar-appen blir inaktiva. Ingen Liam Neeson letar efter dem – snarare Isabella Rosselini-typ i nunnekläder. Möjligen har hundpassarna kommit till ett ställe utan folkpartister – en bättre plats. Eller så har hungriga grisar ätit upp dem. Det får Isabella Rossellini -typen reda ut.

2. Min nästa hundpassning. Den skulle ha skett i Cotswold, England men familjen har sålt huset och köpt ett nytt hus – eller ett gammalt hus – mitt ute i ingenstans i Wales. De flyttar in i helgen. -”Vi gör klart köket och gästrummet – sen åker vi på 10 dagar semester” Och jag kommer dit när de ska resa och fortfarande inte känner hela huset och jag ser en massa dörrar som jag inte tänker öppna. Först. Sen kan jag inte stå emot. Eller jag och jag. Det ska ju inte vara jag Eller kanske, Och det ska inte vara som House on the Hill – utan mer The Others . Det är inte det som är bakom dörrarna som är skräcken utan jag som inkräktare – nykomling – intruder. Ja som om storyn vore skriven av en katt.

Eller så blir boken skriven i mitt huvud och that’s fine.

I vilket fall lämnar familjen en manuellt växlad BMW som flyktbil. För mig. Eller katten.