Den där blicken….

… dom däringa barnen borde undvika mig – jag är gammal…..

Blicken. Blicken som inte finns. Väjer undan. Viker av. Då. Men nu har den dykt upp. Den har vilat sedan sommaren 1994 då Sverige tog brons i Fotbolls-VM. Eller nån annan sporthändelse där man satt i t-banan i Stockholm och halva vagnen var täckt av blågula t-shirtar och avklippta jeans. Blicken dök upp höstdagen när det stod klart att Trump vunnit presidentvalet. Men det var en annan sorts blick. En jag ser dig och jag lider med dig.

Blicken som främlingar ger varandra. Den har kommit. Blicken som säger – vi delar något. Nu. Nu delar vi något. En sorts oro. En sorts hur ska det här bli. En gemenskap.

Det är färre människor ute. Men tidigare när det var få ute var det framåtriktning utan möte. Omkörning utan att tuta. Väjningsplikt. Nu är det blickar. Leenden. En del leenden är dolda av ansiktsmasker. Men de finns nog där bakom pappret. Jag ser dig. Du ser mig. Vi blickar.

Eufori vid sportframgångar (även om det är få i mitt kvarter som ler när Frida Karlsson spöar Johaug i en spurt för de har ju inte sett det hela) och oro vid pandemier skapar blickar av samhörighet. Vi är alla en del av detta. Vare sig vi vill eller inte. Då håller vi hop.

Men allt är inte blickar. Allt är inte samhörighet. Det finns också panikskrik. ”Lås! Nu!!”-skriken syns här och där. Men de är få och ekar i ihåligheten. Jag avföljer de mest panikdrabbade. Jag vill behålla respekten för dem. En av de mest panikdrabbade blockerar mig på alla sociala medier hen hittar när jag ifrågasätter hens panik. Så då slipper jag tappa respekten för hen.

Oro är en del av livet. För alla. Men oro går att härbärgera. Att resonera om. I den nära kretsen. Med de man litar på. Leve den oron. Som delas i närheten. Som får svar. Som kan hantera oron.

Men oro som ropas ut på barrikaderna syftar mer till att samla oros-styrkor. Och flytta över sin oro till andra. Och känna sig stärkt.

Skam. Jag skäms. Jag själv har kört den taktiken.

Jag är flygrädd. Vid fler än ett tillfälle har min flygrädsla dämpats genom att upptäcka någon annan passagerare som ser än mer nervös ut. Då dämpas min oro. Då kan jag le överseende. Pah! Flyga? Det är väl inget att oroa sig för!

Det är därför oros-innehavare vill sprida sin oro. Det ville jag. Det dämpar den egna oron. I bästa fall.

För övrigt är Anders Tegnell en lugnande punkt i tillvaron.

Ett nyårsaftonsdrama

Nyår. Helvete för hundar. Fyrverkerihelvete. Så i år kör vi tidig kväll. Hänger täcken för sängstolparna. Kurar och myser och somnar. Allt väl. Fram till 23.45.

Nej. Det är inget fyrverkeri. Det som sprakar och gnistrar är grannskapets WhatsApp grupp.

-”Vad var det där för oväsen?

Teorierna flödar tills grannen som drabbats berättar varsom hänt. Ett stort träd har brakat ner tvärsöver gatan med ett helvetiskt vrål rakt över hennes port. Hon kommer inte ut. Elledningarna hänger lågt med ett stort träd tvärs över. Det sprakar och det gnistrar från ledningen. Det brinner småeldar här och där.

Hon frågar efter telefonnummer till elbolaget (strömmen måste stängas av) och brandkåren (eldarna måste släckas). En rådig granne rusar upp mot polisstationen. Andra mindre rådiga grannar panikwhatsappar;

-”Someone has to do something!!!”

Under tiden gör de rådiga grannarna rätt saker.

Och de låter bli att skjuta upp sina raketer. Här är det ju farligt fyrverkeri i trädgrenarna.

Hunden sover lugnt. Men inget el. De dysterkvistigaste säger att strömmen blir borta 2 dygn. Men redan kl 11.00 på nyårsdagen är elbolaget där och sätter upp nya stolpar.

Och det är då jag ser könsskillnader. Kvinnor i grannskapet tar selfies och säger ”wow!”. Män i grannskapet ställer sig med händerna bakom ryggen, vecklar ihop pannan och kommer med förklaringar och utstöter varningar och vilket träd som kommer att falla härnäst. Det är kvartersmästerskap i mansplanining. De lyssnar inte på varandras teorier. Den egna teorin är bäst. Och mest eftertänksam. Tycker de själva.

Detta är världen i miniatyr.

En del agerar.

Andra ropar efter att andra ska agera (och tycker sig då ha agerat)

Och så kommer de som förklarar åt alla som inte lyssnar.

Och så jag som iakttar.

Och Arman som kissar på det fallna trädet.

Svindlande höjder

Mitt i regnskogen i södra Mexiko ligger mayastaden Palenque. I ruiner. Ett lätt duggregn. Upp på en mur. Att klättra uppåt går bra. Att ta sig ner är en helt annan sak. Muren sluttar neråt. Den är säkert 50 cm bred. Utan räcken. Utan handtag. Utan något för händerna. Bara en sluttande blöt mur.
Knäna låser sig. Benen lyder inte.
Alltså dramatiken är min egen. Det är inte mer än 2 meter till marken. Och muren är 50 cm bred. Faller jag så trillar jag. Svårare är det inte. Men paniken finns där.

En cykelväg i Märsta. På väg till jobbet. Det plingar bakom mig och en dam på cykel rusar förbi. På pakethållaren barnsäte sitter ett barn och ser sin mors breda bak.
Jag blir alldeles kallsvettig. Knäna låser sig. Fast jag går på en två meter bred gångväg där fallhöjden från asfalten är 2 centimeter.

Hur kan man ha svindel på en gångväg?
Jag kan. Om en damcykel med barn på pakethållaren plingar förbi.

Såhär är min svindelteori.
Ett barn blir buret lite halvklumpigt. Lite löst hängandes. Rädd för att bli tappad – men blir inte tappad. Så fallet är rädslan. Landningen är rädslan – för barnet vet inte om det kommer att göra ont eller inte att landa. Själva fallet tar nog inte ont. Men landningen?

På somrarna cyklade min mor mig till skördedagiset i Olkamangi byskola. Jag satt bakom henne. En rejäl nerförsbacke. Fartvind i ansiktet men ingen sikt. Jo, en moders bak men inget annat.
2 uppförsbackar. Där ställde sig moderskapet på cykeltramporna. Cykeln vajade från höger till vänster. Paniken växte. Det blir nog ett fall. Ett hårt fall. Eller jag vet ju inte om det skulle göra ont.

Så hade hon kört omkull så hade jag inte haft svindel. Hon körde aldrig omkull. Hon tappade mig aldrig. Så nu har jag svindel. För jag vet inte om landningen gör ont. Vare sig jag står med låsta knän på en mur i Palenque eller om jag står på en stol i Nairobi och byter glödlampa.

DSC09036.JPG
Jag är för övrigt glad att jag inte är giraff – eller i alla fall en giraff som aldrig har landat