Mitt i regnskogen i södra Mexiko ligger mayastaden Palenque. I ruiner. Ett lätt duggregn. Upp på en mur. Att klättra uppåt går bra. Att ta sig ner är en helt annan sak. Muren sluttar neråt. Den är säkert 50 cm bred. Utan räcken. Utan handtag. Utan något för händerna. Bara en sluttande blöt mur.
Knäna låser sig. Benen lyder inte.
Alltså dramatiken är min egen. Det är inte mer än 2 meter till marken. Och muren är 50 cm bred. Faller jag så trillar jag. Svårare är det inte. Men paniken finns där.

En cykelväg i Märsta. På väg till jobbet. Det plingar bakom mig och en dam på cykel rusar förbi. På pakethållaren barnsäte sitter ett barn och ser sin mors breda bak.
Jag blir alldeles kallsvettig. Knäna låser sig. Fast jag går på en två meter bred gångväg där fallhöjden från asfalten är 2 centimeter.

Hur kan man ha svindel på en gångväg?
Jag kan. Om en damcykel med barn på pakethållaren plingar förbi.

Såhär är min svindelteori.
Ett barn blir buret lite halvklumpigt. Lite löst hängandes. Rädd för att bli tappad – men blir inte tappad. Så fallet är rädslan. Landningen är rädslan – för barnet vet inte om det kommer att göra ont eller inte att landa. Själva fallet tar nog inte ont. Men landningen?

På somrarna cyklade min mor mig till skördedagiset i Olkamangi byskola. Jag satt bakom henne. En rejäl nerförsbacke. Fartvind i ansiktet men ingen sikt. Jo, en moders bak men inget annat.
2 uppförsbackar. Där ställde sig moderskapet på cykeltramporna. Cykeln vajade från höger till vänster. Paniken växte. Det blir nog ett fall. Ett hårt fall. Eller jag vet ju inte om det skulle göra ont.

Så hade hon kört omkull så hade jag inte haft svindel. Hon körde aldrig omkull. Hon tappade mig aldrig. Så nu har jag svindel. För jag vet inte om landningen gör ont. Vare sig jag står med låsta knän på en mur i Palenque eller om jag står på en stol i Nairobi och byter glödlampa.

Jag är för övrigt glad att jag inte är giraff – eller i alla fall en giraff som aldrig har landat