Vardag råder. För en vecka sedan så var det upplopp och plundring och allmän amok i delar av landet. Notera – delar. Inte hela landet. En mexikanska på besök gick till mexikanska ambassaden för att registrera sig och fick till svar;- “Vad gör du här? Ta dig härifrån! Så fort som möjligt!”

Hon är nu på safari i Masai Mara och det fungerar riktigt bra. Hon fick också en karta där områden hon skulle undvika var markerade – bland annat hela kusten. Jag tror mexikanska ambassaden behöver förstärka sin omvärldsbevakning.

Svenska ambassaden är mer cool – de uppmanar svenskar att noga följa utvecklingen och inte åka till norra Kenya. Det avrådes från resor till Lamu – inklusive ön. Däremot tycker Brittiska ambassaden att man visst kan åka till Lamu Island men inte fastlandet i närheten.

Så detta blir förvirrat för resenären – att tänka sig ett möte mellan en svensk, en mexikan och en britt som ska jämföra den information de har om “no-go områden“. Handlar detta om graden av ängslan hos den säkerhetsansvarige – eller om de har information som de andra inte har? Om det är världsmästerskap i ängslan så vinner Mexiko solklart.

Så lugnet är tillbaka. Eller det som är värst i Nairobi har återvänt. Trafiken. Eftersom normaliteten är tillbaka så har trafiken ökat. Och det regnar mer. Trafik och regn i Nairobi >>> olyckor. Inte en dag utan stopp i trafiken för att det är en olycka på gatan.

Under tiden har Arman fyllt 6 år. För 6 år och 2 dagar sedan så hade jag skrivit 4 tänkbara hundraser på 4 olika lappar – Schäfer, St Bernhard, Rotweiler, Labrador. En lapp såg bättre ut än de andra. Lyckolotten. Schäfer. Dagen innan jag drog lotten – hade Arman fötts. Han och en bror. Brodern dog tre månader gammal – drack för mycket vatten ur en swimmingpool. Egentligen så skulle jag ha haft brodern, för Arman var redan paxad – men köparen ångrade sig och ville ha den lugnare hunden- brodern. Arman var för livlig. Understatement. Så 8 veckor senare möttes vi på riktigt. I min bil. En fräsande hund och jag. Och sedan slutade Arman fräsa och suckade och låg och tittade på mig resten av bilfärden.

Resten är kärlek.