Och så kommer friden ….

… efter tre dagar av pustande. Tre dagar av tre dagliga klädbyten. Tre nätter av att vrida runt i sängen med jakt efter en sömn som kräver kyla.

London fortsätter steka sin befolkning. Men ungefär vid Bristol-kanalen börjar barmhärtigheten. Till och med regn i natt. Jag ville sova med öppet fönster men -”då kommer fladdermössen som bor under taket in”.

Jag sov med stängt fönster. Med sval kudde. Barmhärtigheten finns i Wales.

Huset heter Pant Yr Onen. – det ihåliga trädet. Det väcker fantasier. Det måste vara det döda trädet på ängen bakom huset som gett namn till huset.

Igår gick vi över ängarna.

Det är syre överallt. Överdos av syre.

Vi går förbi grannen 2 km bort. Grannen med överdos av varningsskyltar.

Värden tror det handlar om att bondens får brukar kliva in på den tomten. Jag tror inte får förstår förbudsskyltar. Så det måste dölja sig något annat bakom alla varningar och förbud grannen skyltar för. Och emot.

Hästarna.

De manar inte till förbud.

Vi går förbi saksamlaren. Han har brett ut sina saker – mest dörrknoppar – på bägge sidor av vägen. Han åker runt på marknader och säljer saker. Värdfamiljen har köpt dörrknoppar av honom. Men han har massor av dörrknoppar kvar.

Började se om serien River igår. Två skäl ; Nicola Walker och ja… hunden här heter ju River.

Jag har ett svagt minne av vem mördaren är. Men det spelar ingen roll. Det är kvaliteten på serien. Inte en dålig scen .

River -som den Eurasier hon är – var lite avmätt i går.

-”Somehow I have a slight memory of having met you before but unfortunately old chap you didn’t make a strong impression.

Det var igår.

Idag var det -”Why have you been sleeping so long? I have missed you!”

Eurasiers är svårflörtade. Reserverade. Lite högadels-dam ;-“We haven’t been properly introduced so you can’t touch me!

Idag vandrar vi över domänerna. Bägge utan koppel. Fram till det blöta gräset. En av oss väljer att avstå.

-”It’s awfully wet!”

När det torkat upp går det bra.

Värdfamiljen reser iväg . Ett antal slott i norra Wales – med Tudor- spår ska poddas om. De är Tudorister med Anne Boleyn som special ämne.

Det visar sig att 65% av de som bokar in sig på deras Tudor-tours är från USA.

Ett historielöst folk som letar historiska rötter som förmodligen är från religiösa fanatiker från Plymouth och inte från Tudor-familjen.

Under tiden andas jag syre i denna f d bondgård från mitten av 1700 -talet. Tjocka sneda väggar. Fönsterbräden att sitta bekvämt på. Förra ägarnas familjebildning inpräntat i storköket.

Och så fladdermöss under taket. Det är frid. Det är syre. Även för dem.

Mitt liv som klorofyll.

Snabbköpskassörskan får mig att glömma punkteringen

Det är dags att åka och handla. Men vägen tar slut. Jag har tagit fel väg. GPS Och så börjar det blinka om en ”low pressure” och sen en ”flat tyre”. Men den är inte mer flat än att jag kan köra tillbaka till det tillfälliga hemmet. Där blir däcket flat.

Jag har dessutom huvudvärk. Koffeinabstinens. Det finns bara decaf i det tillfälliga hemmet.

Jag behöver köpa riktigt kaffe. Det är 7 km till närmaste butik. Det finns en cykel.

-”Nej!” Säger ägarna till det tillfälliga hemmet . -”Det är för många backar. Vi betalar en taxi om du åker till affären!” skriver de på WhatsApp från norra England där de kör runt med en hyrbil för deras bil bestämde sig för att inte förflytta sig.

Bilgudarna är emot oss.

Men de ringer Rob som kör runt med sin rullande däckverkstad. Rob kommer på eftermiddagen och byter ut däcket. Han klagar på vägen men säger att det också ger honom mer jobb så han borde inte klaga på vägen.

Huvudvärken är kvar. Koffein! Så jag tar fram färdriktningen mot den stora butiken. Tesco i Cardigan. Det är mestadels vägar som utvecklats ur kostigar. Ett möte leder till att den ena bilen behöver backa till en korsning. Men det är gott om korsningar.

Men framme i Cardigan blir det svårt. GPS har hittat Tesco men där Tesco ska finnas står det Croeso på vägskylten. Nu är ju Tesco där. Croeso betyder ”välkommen” på walesiska.

Det är en perfekt butik. Jag hittar allt jag behöver. Framförallt god koffein.

Gott om kassor. Jag vrakar och väljer och hon ser ju snäll ut så jag tar den kassan. Medan jag lastar upp tomater, gräslök, ost, mjukost, öl, vin, biff, kyckling, pasta, lax, pastasås, ris, bröd och annat så blir jag förhörd. Hon klämmer ur mig syfte och smak om min vistelse i Wales och kluckar glatt när jag säger att jag ska tillbaka i september till Pencoed som hon rättar till med uttalet ”Pencoid” fast stavningen är ”Pencoed”. Hon får också nåt drömskt i blicken när hon konstaterar att jag är dog-sitter. Allt detta förhör grundas på att jag inte har ett Tesco -kundkort eftersom ”I’m a tourist”. Slutligen konstaterar hon att den belgiska ölen är för stark.

Vägen tillbaka går fortare. GPS och jag är vänner.

Idag på morgonen. Allt blir underbart för jag får en rejäl dos koffein. Solen är på väg upp – men jag vaknar klockan 4 av att det lyser i hallen. Jag som hade släckt alla lampor. Vad i helvete?

Men det visar sig att damen i huset har en ’vakna lagom fort’ lampa som sakteligen vässar upp sig allteftersom minuterna går. Scary – att ha den inställd på klockan 0400.

Jag somnar om.

Barnet väntar på sin frukost när jag väl klivit upp. 0630. Utan ”vakna lagom fort” lampa.

Vi traskar ut i den underbara morgonen. En av oss studsar och sniffar och den andra älskar världen (p g a koffeinmissbruk).

Vi ser en hare. Vi ser en sol kliva upp över trädtopparna. Vi ser daggstänkt gräs. Vi blir blöta om tassar och tår. Vi har det bra.

-”Such a beautiful place” sade däckspecialisten Rob. Vi håller med.