Stäng ner dig själv då!

Muggarna står för tätt

I morse plockade dom bort stängslen runt lekplatsen. Innanför stängslet sov den snarkande mannen. De andre parksovaren – han som använder hundtoaletten som sin egen toalett – hade redan vaknat. En väska på en parkbänk – han verkade vilja flytta. Förstår honom – när stängslen tas bort så kan han inte sova inbäddad längre.

Belgien håller på att öppna upp. Barnen får leka på lekplatserna igen.

Under tiden i Sverige; Stäng ner!- verkar vara stridsropet från de som oroar sig mest. Eller egentligen – stäng ner för alla! För det är ju inte så svårt att stänga in sig själv och låta andra gå runt och andas in andras andedräkt och salivdroppar. Men påbudet pockar för de oroliga – Var som Norge och Finland! (som nu väntar på andra vågen).

En Aftonbladspodd – Stormens Utveckling – fick en del kritik (mest av de som förmodligen inte hade lyssnat på den) när de försökte resonera om vad som ligger bakom en del människors enorma oro. För det är en enorm oro som ekar runt. Oro för sig själv och de närmaste men med kravet på att andra ska kliva in i orosbilden. (Jag blev blockad på Facebook, Twitter och Instagram av den oroligaste av mina Facebookvänner när jag ifrågasatte hens information åtföljda av stridsropet Stäng ner Sverige!)

Visst går jag runt och undrar över vad som ligger bakom oro – men mest över vad som gör att så många tar det lugnt. Att lita på att folk gör sitt bästa. Folkhälsomyndigheten och Gift vid första ögonkastet – vi litar på experterna och att de vet vad de gör. (Fast .. ehhh … det blir ju oftast inte så lyckat i Gift vid första ögonkastet – men det är ju inte experternas fel utan deltagarna som oroar sig för mycket. )

O-ro.

Var kommer lugnet ifrån? Det är bara att damma av Aaron Antonovskys Hälsans mysterium ; KASAM – Känsla av Sammanhang och Mening. Att lita på sin omgivning. Att tro på något utanför sin egen kropp (det måste inte vara gud) Att inte tro att Coronaviruset är på jakt precis efter mig utan veta att om jag håller avstånd, stannar hemma när jag är sjuk, tvättar händerna o s v så är jag med i sammanhanget “Vi som vet hur man kan skydda sig” Däri skapas lugn. Tillit. Förtröstan. Det finns inget behov i det läget att leta efter bekräftelse om att tillhöra sammanhanget. Man vet det. Lugn. Bara Lugn.

Den orolige däremot. Sprider oro. Söker fler oroliga. Söker övertyga andra. (Hamnade i en diskussion på Twitter med en orolig som både gillade och retweetade sina egna inlägg och som raskt blockerade mig – bra så – då slipper jag se den oron)

Sprid oro. Samla styrkorna. Ro frenetiskt så årorna bryts sönder och det lugna vattnet väsnas. Sammanhanget finns i oron. I konspirationen. I tanken att det luras och att hemligheter sker i smyg. Och visst går det förstå att folk i riskgrupperna har en ökad oro. Men inte alla. Långt ifrån alla. Så det räcker inte med att tillhöra en riskgrupp för att man ska ropa Stäng ner! Det måste till något annat. I vilket fall klarar jag inte av Twitter eller Dagens Nyheters ledarsida mer än 2 minuter i taget.

Den där blicken….

… dom däringa barnen borde undvika mig – jag är gammal…..

Blicken. Blicken som inte finns. Väjer undan. Viker av. Då. Men nu har den dykt upp. Den har vilat sedan sommaren 1994 då Sverige tog brons i Fotbolls-VM. Eller nån annan sporthändelse där man satt i t-banan i Stockholm och halva vagnen var täckt av blågula t-shirtar och avklippta jeans. Blicken dök upp höstdagen när det stod klart att Trump vunnit presidentvalet. Men det var en annan sorts blick. En jag ser dig och jag lider med dig.

Blicken som främlingar ger varandra. Den har kommit. Blicken som säger – vi delar något. Nu. Nu delar vi något. En sorts oro. En sorts hur ska det här bli. En gemenskap.

Det är färre människor ute. Men tidigare när det var få ute var det framåtriktning utan möte. Omkörning utan att tuta. Väjningsplikt. Nu är det blickar. Leenden. En del leenden är dolda av ansiktsmasker. Men de finns nog där bakom pappret. Jag ser dig. Du ser mig. Vi blickar.

Eufori vid sportframgångar (även om det är få i mitt kvarter som ler när Frida Karlsson spöar Johaug i en spurt för de har ju inte sett det hela) och oro vid pandemier skapar blickar av samhörighet. Vi är alla en del av detta. Vare sig vi vill eller inte. Då håller vi hop.

Men allt är inte blickar. Allt är inte samhörighet. Det finns också panikskrik. ”Lås! Nu!!”-skriken syns här och där. Men de är få och ekar i ihåligheten. Jag avföljer de mest panikdrabbade. Jag vill behålla respekten för dem. En av de mest panikdrabbade blockerar mig på alla sociala medier hen hittar när jag ifrågasätter hens panik. Så då slipper jag tappa respekten för hen.

Oro är en del av livet. För alla. Men oro går att härbärgera. Att resonera om. I den nära kretsen. Med de man litar på. Leve den oron. Som delas i närheten. Som får svar. Som kan hantera oron.

Men oro som ropas ut på barrikaderna syftar mer till att samla oros-styrkor. Och flytta över sin oro till andra. Och känna sig stärkt.

Skam. Jag skäms. Jag själv har kört den taktiken.

Jag är flygrädd. Vid fler än ett tillfälle har min flygrädsla dämpats genom att upptäcka någon annan passagerare som ser än mer nervös ut. Då dämpas min oro. Då kan jag le överseende. Pah! Flyga? Det är väl inget att oroa sig för!

Det är därför oros-innehavare vill sprida sin oro. Det ville jag. Det dämpar den egna oron. I bästa fall.

För övrigt är Anders Tegnell en lugnande punkt i tillvaron.